Publicerad Ledare i Blekinge läns tidning 12 februari.
Den förra socialdemokratiska regeringen, med stöd av Miljöpartiet, gjorde säkerhet och återuppbyggnad av fyra afghanska provinser till ett svenskt åtagande 2006. Till omvärlden skickades signalen att detta åtagande var långsiktigt.
Formuleringarna i detta beslut, och de som senare fattats, har en dubbel innebörd: Sverige förstod att uppgiften skulle vara mycket krävande och ta lång tid. Samtidigt gjorde vi klart att återvändo skulle ske först när jobbet slutförts.
Ibland får man intrycket att Afghanistan är en öppen och förutsättningslös option. Sverige kan välja att bidra eller låta bli. Även om man bortser från det löfte om långsiktighet som vi har givit FN, andra bidragande länder och det afghanska folket är det inte riktigt så enkelt. Instabiliteten i Centralasien är en påtaglig angelägenhet också för vår säkerhet.
Det handlar inte enbart om narkotika och risken för att terrorism och politisk osäkerhet sprider sig närmare Europa. För mindre än ett år sedan stod pakistanska talibaner bara 100 kilometer från kärnvapnen i Islamabad. Vi glömmer ofta att konflikten i Afghanistan har mer än tillräcklig potential att äventyra hela den globala säkerheten.
Sveriges ansvarsområde tillhör de minst våldsamma i hela Afghanistan. Till skillnad från de södra och östra delarna av landet råder inget krig. De folkgrupper som talibanerna rekryterar ifrån är mycket svagt representerade. Produktionen av opiater befinner sig på gränsen till obefintlig.
För den internationella, militära närvaron är återvändandet beroende av att säkerhetsansvaret kan återföras till afghanska myndigheter, i första hand armén och den afghanska polismakten. De senaste åren har alltmer av ansträngningarna koncentrerats till att utbilda och handleda just säkerhetsstyrkorna. Och resultatet, åtminstone vad avser den afghanska armén, har inte låtit vänta på sig.
Jag vänder mig mot bilden att Afghanistan håller på att förvandlas till ett Vietnam. Det har skett stora framsteg när det gäller att förse folket med sjukvård och utbildning. Men dessa insatser är naturligtvis beroende av att säkerheten kan upprätthållas. Trots misstag, som lett till att civila afghaner fallit offer för beskjutning och bombningar av den internationella truppen, har det folkliga stödet för dess närvaro stärkts det senaste året.
En dag kommer Sverige att kunna kalla hem sina soldater med gott samvete. Uppgiften vi tagit på oss är bara omöjlig om vi saknar tillräckligt med resurser, stöd och beslutsamhet.
Sverige har förlorat fyra soldater i Afghanistan. Andra har skadats, vissa av dem så svårt att de aldrig blir återställda. Att slutföra jobbet är också att visa respekt mot det som vägledde dem till deras personliga insats.
Allan Widman (FP)
Försvarspolitisk talesman