Publicerad Piteå Tidningen
Sedan två år tillbaka svarar Sverige för säkerhet och återuppbyggnad i nordvästra Afghanistan. Riksdagen har uttalat att vårt engagemang där är långsiktigt. För närvarande deltar cirka 350 svenska män och kvinnor i arbetet. De riskerar sin egen säkerhet för andras.
Att på andra sidan jorden ta ansvar för ett område stort som hela Götaland innebär enskilt större risker och utmaningar än svensk statsförvaltning tagit på sig i modern tid. Men dessvärre verkar dessa inte tas på tillräckligt allvar. Resurserna för både säkerhet och återuppbyggnad brister. Antalet soldater är otillräckligt. Delar av det svenska ansvarsområdet har inte kunnat besökas på flera år. När samverkan med civilbefolkningen blir sällsynt blir säkerheten, både för afghaner och svenska soldater, lidande.
Enligt försvarsministern är ambitionen att ha svenska helikoptrar för medicinsk evakuering av skadade soldater i Afghanistan mot slutet av året. Mycket tyder dock på att vi har en självförvållad kris inom denna viktiga militära förmåga. Leveranserna av helikoptrarna är försenade och jämfört med för fem år sedan har vår flygtid mer än halverats. Intrycket är att Sverige - utan politiska beslut - håller på att avveckla den enskilt mest efterfrågade resursen i alla internationella insatser.
Antalet civila rådgivare från polisen, SIDA och UD är totalt inte mer än en handfull. Antalet borde tiodubblas. Det omfattande bilaterala biståndet till Afghanistan borde i högre grad riktas mot det område för vilket Sverige ansvarar. Det skulle höja effekten av vårt bistånd; dels genom minskad korruption och dels som en följd av samordning med Sveriges övriga aktiviteter på plats.
En förutsättning för ökad civil militär samverkan är dock att ledningen för den samlade insatsen överförs till en civil chef. Så länge som biståndsarbetare och tjänstemän från civila myndigheter i någon mening är underordnade en militär ledning kommer deras engagemang att vara måttligt. Den nuvarande ordningen bidrar också till en felaktig bild av vår insats, både i Afghanistan och här hemma. Nu är utmaningen i första hand utveckling, inte säkerhet.
Så långt möjligt bör Sverige också samverka med andra länder i insatsen. Det finns inget skäl att ha en egen svensk camp när sexton andra länder har en gemensam. Eftersom den senare har fältsjukhuset, sjukvårdshelikoptrarna, staben och den flygplats vi använder skulle ett svenskt samboende radikalt minska behovet av transporter i området. Detta betyder att mer resurser kan avdelas för säkerhetsskapande närvaro ute i området samtidigt som vår sårbarhet för främst vägbomber minskar.
Politiker skall naturligtvis akta sig för att rota i detaljer. Men faktum kvarstår, våra soldater utsätts nu för onödiga risker. För dem som sett den svenska campen och de eviga transporterna till den andra är detta uppenbart.
Situationen i södra Afghanistan är oändligt sämre än där vi håller till i norr. Länder som USA, Kanada, Storbritannien, Nederländerna och Danmark förlorar dagligen soldater i strider med talibanerna. Deras uppoffringar är skälet till att det är möjligt med ordnad återuppbyggnad bland annat i det svenska området. Vår tacksamhet uttrycks bäst genom att vi lyckas med vår uppgift.
En annan viktig förutsättning för detta handlar om ett starkt politiskt stöd för vår insats. Liksom Norge bör Sverige göra klart att vårt långsiktiga engagemang i Afghanistan handlar om att kvarbli minst till år 2015. Personligt besök av statsministern skulle verksamt stödja truppen och markera insatsens betydelse för det afghanska folket. Det är inte bara Försvarsmakten som är i Afghanistan, det är Sverige.
Allan Widman