Publicerad SvD
Lars Bergquist, Carl Björeman och Karl Erik Lagerlöf anser mig som odemokratisk (SvD Brännpunkt 3/2). De efterlyser att någon ur regeringen träder fram och rättar mig. Behovet av rättelse gäller dock herrarna själva. Vår säkerhetspolitiska doktrin är inte längre alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Sedan sex år gäller en ny doktrin.
I denna är nyckelbudskapet att hot mot fred och säkerhet bäst avvärjs i gemenskap och samverkan med andra länder. Neutraliteten nämns som en option, inte som ett övergripande mål.
Dessutom ställde sig folkpartiet liberalerna, som verkar för medlemskap i Nato, utanför uppgörelsen som ledde fram till den nya doktrinen. För vårt parti gäller varken tanke- eller talförbud i dessa frågor.
Under hela efterkrigstiden har det offentliga Sverige levt ett säkerhetspolitiskt dubbelliv: Utåt har vi hyllat alliansfriheten och vältaligt utbrett oss om vilka särskilda möjligheter den gett oss att mäkla och främja fred mellan andra.
Bara mellan skål och vägg yppades realiteterna: att ett litet land aldrig kan stå emot en upprustad, aggressiv stormakt. Förr eller senare blir undsättning från vänner nödvändig.
Denna insikt genomsyrade hela den svenska försvarsplaneringen under det kalla kriget. Hjälpen från Nato var väl förberedd.
Idag är detta ett välkänt historiskt faktum. Vi sade en sak, men gjorde en helt annan.Även om muren och det kalla kriget nu blott är minnen kvarstår den grundläggande matematiken. Sverige kommer inte på egen hand att kunna möta militära hot från stormakter.
I försvarsbeslutet 2004 utgår riksdagen också från att vi inte på egen hand ska behöva möta sådana hot. Ännu tydligare blir det i Försvarsberedningens rapport av den 4 december 2007, Säkerhet i samverkan: Sverige kommer inte att vara passivt om andra länder i EU angrips, och utgår från att motsvarande stöd ska gälla om angreppet riktas mot oss.
För folkpartiet är det obegripligt att ett land, som inser att samverkan är nödvändig för att bygga fred och säkerhet, avstår från det mest omfattande och beprövade försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet, nämligen Nato.
Vi erkänner vårt säkerhetsberoende av organisationens medlemmar, våra soldater deltar i dess viktigaste fredsinsatser i Afghanistan och Kosovo och hela vårt försvar anpassas, närmast i politisk enighet, efter Natos standard, teknik och taktik.
Varför ska inte vi, som redan är medlemmar i praktisk mening, också kunna utöva det politiska inflytande och den större säkerhet som det formella medlemskapet innebär? Vi betalar medlemsavgiften och går på mötena men får inte rösta.
Ett medlemskap innebär inte att kritiken mot Guantánamo eller Abu Ghraib behöver tystna, tvärt om kommer den att få större tyngd när vi är en del i alliansen.
Samtidigt som Bergquist, Björeman och Lagerlöf pläderar för neutralitet lockas två förståndshandikappade kvinnor att utlösa sina bombbälten på marknaden i Bagdad.Närmare hundratalet oskyldiga dödas. Kan vi någonsin förhålla oss neutrala till detta?
ALLAN WIDMAN
försvarspolitisk talesman (fp)