Publicerad i Expressen 9 juni 2010.
Socialdemokratin letar efter bortförklaringar för sina två miljarder i besparingar på försvarsanslaget. Nu skriver Inger Jarl Beck (S) att regeringen ju själv tillsatt en utredning som ska spara lika mycket.
Antingen förstår man inte bättre eller försöker man medvetet vilseleda. Den så kallade stödutredningen och dess efterföljare ska föreslå hur resurser ska kunna flyttas från byråkrati och stödmyndigheter till utbildning och utrustning av insatsförband. Det är inte pengar som tas från försvaret, utan som i stället tillförs dess kärnverksamhet.
Vid utgången av 2008 var antalet anställda i försvarsmakten, dess stödmyndigheter och den del av industrin som levererade till det svenska försvaret drygt 30 000. Att denna organisation inte förmådde att organisera mer än drygt 11 000 soldater gripbara inom ett år visade hur socialdemokratiska regeringar under decennier prioriterat ned den faktiska försvarsförmågan. Till sist blev det fler vita rockar i laboratorierna än gröna män på övningsfälten.
Påståendet att socialdemokraterna nu vill rädda plikten förtjänar ingen tilltro. Under lång tid arbetade man konsekvent i motsatt riktning. Man avvecklade repövningarna och avskaffade utbildningen av värnpliktiga till kompani- och plutonsbefäl. Under Göran Perssons tid som statsminister minskades utbildningsomgångarna med nästan 70 procent. Och i försvarsbeslutet 2004 uttalades att plikten "så långt möjligt" skulle vara frivillig.
Men frågan är vad en straffsanktionerad plikt i dag skulle fylla för funktion. Sedan länge är det stora problemet inte att rekrytera till militär grundutbildning, utan att bereda plats åt alla som vill. Precis som Inger Jarl Beck föreslår kommer tjänsten i det nya, frivilliga systemet att inledas med en grundläggande utbildning under tre månader. Minst tre av fyra soldater inom armén kommer också - i likhet med reservofficerarna - att varva militär tjänstgöring med civila studier och arbete.
Enda skillnaden mellan socialdemokraternas försvar och den frivillighet som riksdagen beslutat är frånvaron av en straffsanktionerad plikt. Är det ett självändamål att kasta unga män i fängelse för att de av någon anledning inte vill utbildas militärt? Samtidigt som det finns många andra som är väl lämpade och villiga? Att använda den statliga tvångsmakten när det inte krävs, framstår för mig som omoraliskt.
Inte på någon punkt är oppositionen överens om försvars- och säkerhetspolitiken. De tre partierna har i grunden olika syn på behovet av transatlantisk säkerhet, försvarsindustrin, personalförsörjningen och Sveriges deltagande i internationella insatser. Mest brännande är naturligtvis vår närvaro i Afghanistan. Mona Sahlin vill bli kvar så länge Sverige gör nytta. Peter Eriksson vill åka hem om något år och Lars Ohly helst i går. Säkerheten för våra män och kvinnor i Afghanistan kräver dagligen beslut och beredning av en enig regering. Hur skulle det gå?
Allan Widman (FP), Malmö
Försvarspolitisk talesman