Publicerad i Kvällsposten den 5 augusti 2010
De senaste årens försvarsdebatt har lärt oss att den nationella dimensionen är nödvändig, men otillräcklig. Insikten om att vi inte kan värja oss från säkerhetshot ens långt från landets gränser har tagit oss till Afrika, Asien och ut på de stora oceanerna. Och vi tjänar också den svenska säkerheten väl i Afghanistan och Adenviken.
Men det egna, nära grannskapet bildar en vit fläck på kartan. På det tidiga 90-talet stödde vi på alla sätt de baltiska ländernas befrielse och integration med det övriga Europa.
Vi lämnade också ett omfattande, materiellt stöd till uppbyggnaden av deras markstridskrafter. Visst ville vi att våra grannar fritt skulle få göra sina säkerhetspolitiska val, men ingen ledande politiker hymlade med att detta också stärkte Sveriges säkerhet.
Osäkerheten om utvecklingen i Östersjöområdet har ökat. Till stor del är den kopplad till bristen på demokratiska framgångar och transparens i Ryssland.
I skuggan av Georgienkriget fortsätter balterna förtvivlat att söka sig västerut ekonomiskt, politiskt och säkerhetsmässigt.
Ekonomiskt har Sverige tagit ett ansvar för Baltikum under krisen, även om det i mycket gällt att rädda våra egna affärsbanker. Men säkerhetspolitiskt har stödet varit obetydligt. Visst, Estland deltar i uppsättningen av den svenskledda snabbinsatsberedskapen inom EU och på utbildningssidan sker sedan länge ett visst utbyte mellan Sverige och de baltiska länderna.
Men i det allt intensivare, nordiska försvarssamarbetet är de inte fullvärdiga medlemmar.
Den svenska riksdagen har beslutat att det framtida flygvapnet ska bestå av 100 stridsflygplan. Till följd av detta beslut uppstår ett överskott.
Långt hellre än att dessa Gripar blir föremål för avveckling bör Estland, Lettland och Litauen erbjudas att gemensamt förvärva en division stridsflygplan på förmånliga villkor. Sådana avtal har tidigare ingåtts med Tjeckien och Ungern. Så sent som i maj fick Rumänien ett liknande erbjudande från svenska staten.
Fram till 2018 har Nato lovat att svara för övervakningen av det baltiska luftrummet, men därefter måste länderna själva överta uppgiften. Vissa satsningar har skett ifråga om ledning och luftläge, men inköp av moderna stridsflygplan blir en tung börda. Sverige har allt att vinna och inget att förlora.
Det är bra att vi engagerar oss för starkare luftförsvar i Centraleuropa och på östra Balkan, men ökad stabilitet i vårt närområde är än mer angeläget.
Om våra närmaste grannländer skulle hålla sig med samma stridsflygplan som vi vore det ett påtagligt uttryck för den solidaritetsförklaring som vi riktat till övriga EU-medlemmar.
Ett första steg bör vara att Sverige också deltar i Natos luftbevakningsoperation över de baltiska länderna. Av Sverige uthyrda Gripar har redan varit där genom tjeckisk försorg.
Det är min övertygelse att ingen annan åtgärd i lika hög grad skulle stärka vår gemensamma säkerhet som att medverka till ett baltiskt flygvapen. De historiska, politiska och geografiska banden går inte att lösa upp. Baltikums sak är vår.
Allan Widman är riksdagsledamot, försvarspolitisk talesperson (FP)