Publicerad i Blekinge Läns Tidning den 1 september
I dagarna har den första besättningen från ME 02 återvänt från Adenviken. Att hundratals mil från egna vatten leda en omfattande och multinationell sjöoperation inger respekt. HMS Carlskrona, dess officerare och matroser har gjort livsviktig nytta. De är en heder för Sverige.
För bara ett par år sedan förbereddes ett förslag inom högkvarteret att göra henne till signalspaningsfartyg. Hon skulle efterträda Orion och trampa Östersjön istället för de öppna haven. Förslaget stoppades till sist och sedan började hon förberedas för den nu pågående uppgiften.
Solskenshistorien är ett tydligt exempel på hur de skarpa uppgifterna har en välgörande inverkan på vårt väpnade försvar. När allvaret inställde sig räddades vårt största örlogsfartyg. Det var viktigare att kunna stödja och leda insatsen i Adenviken. Signalspaning är i och för sig en angelägen uppgift, men den kan minst lika bra och billigare lösas av mindre fartyg.
HMS Carlskronas tjänstgöring innebär också att vi bygger upp verklig förmåga. De erfarenheter hon gjort bör användas för ytterligare anpassningar av fartyget inom stöd- och ledningssidan. I ett sammanhang där ålder har ganska liten betydelse är hon ett kostnadseffektivt och tillräckligt bra alternativ under lång tid till.
Det är viktigt att erinra sig att all teknisk och kompetensmässig utveckling är evolutionär. Med det menas att man hela tiden måste bygga vidare på den teknik och de insikter man förvärvat och prövat. Att bygga något bättre från ingenting går inte. Principen är i högsta grad giltig också ifråga om militära förmågor.
Av detta skäl utgör till exempel både de nya Visbykorvetterna och den sjöoperativa helikopter 14 stora risktagningar för örlogsflottan. I det förra fallet har Försvarsmakten tagit leverans av fartygen oaktat att de inte kan lösa någon av tre uppgifter på sätt som specificerats: Inte ubåtsjakt, inte ytstrid och inte minröjning. I det senare fallet talar vi om en helikopter som i dagsläget bedöms operativ år 2020. Om den, mot all förmodan, skulle bli färdig då har all kompetens inom luftburen ubåtsjakt redan gått förlorad.
Marinledningen har under tjugo års tid drivit egenutveckling av multifunktionella plattformar. Det har inte burit frukt. Visbykorvetterna och Hkp 14 är exempel på försök till tekniksprång som slutat i rejäla magplask. Utan hänsyn till behovet av successiv utveckling och utprovning är de misslyckanden som inte bara fört oss bakåt i evolutionen utan också allvarligt skadat tilltron till sjöstridskrafterna.
Vår förre statsminister, Göran Persson, lär vid besök i Karlskrona ha uppmanat lokala politiker att hålla ögonen på varvet. Därmed gav han uttryck för en länge omfattad föreställning att utan respektive industri lever vapengrenar och förband farligt. Han hade säkert rätt till del. Men omslagspunkten är passerad. Den existentiella grunden, både för industri och förband, är numera beprövad stridsduglighet.
Varken Visbykorvetterna eller Hkp 14 har förmåga att legitimera örlogsflottan. För försvarssektorn i Blekinge vore det därför bäst om de lämnades därhän.