Publicerad i Svenska Dagbladet 7 december 2010.
Strax före jul 2009 bad Försvarsmakten om lov att få hyra en långräckviddig obemannad flygfarkost för underrättelseinhämtning (TUAV). Bakgrunden var att den svensk-finska styrkan i Afghanistan under året fått utstå mer än 45 attacker. En TUAV gör det möjligt att upptäcka hot innan våra trupper går in i ett område. Från hög höjd kan både planerade eldöverfall och utläggning av vägbomber upptäckas med hjälp av avancerade sensorer.
Under våren gav regeringen sitt tillstånd att hyra in ett utländskt alternativ i väntan på anskaffning och ombyggnad av en TUAV i svensk regi. Redan den 15 januari i år skulle offerterna vara inne och från och med den 1 juli skulle den inhyrda TUAV:n kunna stödja svensk trupp i Afghanistan.
Inledningsvis var brådskan stor, både från Försvarsmaktens och från Försvarets materielverks (FMV:s) sida. Men under senare delen av våren gick processen helt i stå, trots att attackerna mot svenska soldater ökade i omfattning.
Efter valet började Försvarsmakten att öppet hänvisa till svårigheterna med inhyrda alternativ. Först hette det att folkrättsliga skäl hindrade användande av materiel som krävde stöd från utländska, civila företag. Senare menade man att det fanns hinder i svensk, nationell lagstiftning. Till sist antydde insatschefen, generallöjtnant Anders Lindström, inför sittande försvarsutskott att det skulle vara komplicerat att på en och samma gång anskaffa en resurs och samtidigt hyra in en annan.
Försvarsmaktens agerande är mycket anmärkningsvärt. Under en tv-sänd hearing i riksdagen i november 2009 lovar man att en tillfällig TUAV ska kunna verka redan under 2010. Man betonar nödvändigheten av en sådan spaningsförmåga för att kunna skydda våra soldater. Sedan ansöker man om och får tillstånd från regeringen att göra en förhyrning. Därefter begär man att FMV ska ta in offerter för att sedan låta saken falla, trots att attackerna mot svensk trupp hela tiden eskalerar. Istället hänvisar man till att en av Sverige opererad TUAV ska vara på plats i augusti 2011, mer än ett år senare än ursprungligen planerat.
Varför gör Försvarsmakten på det här viset? Ja, inte beror det på några rättsliga hinder. Storbritannien, Tyskland, Kanada, Nederländerna och Australien är bara några exempel på länder som just hyr in TUAV-förmåga från privata, utländska företag. De lyder under samma folkrätt som Sverige. Några större praktiska svårigheter finns inte heller. Operatörer och TUAV:er är redan på plats i det svenska ansvarsområdet i Afghanistan. Det handlar bara om att teckna kontrakt och inom veckor eller möjligen dagar kan våra förband få detta livsviktiga understöd.
De egentliga skälen hänger istället samman med industriella intressen och Försvarsmaktens självbild. Om en tillfällig inhyrning visar sig effektiv och billig kommer någon snart att fråga varför vi ska anskaffa, modifiera och operera egna farkoster? Något som tidigare visat sig dyrt och förenat med stora svårigheter, bland annat av flygsäkerhetsmässig natur. Inhyrningen blir därmed ett hot mot den egna anskaffningen och utvecklingen. I slutändan riskerar industrin sin affär och Försvarsmakten en bit av sin verksamhet.
Som försvarspolitiker och ytterst ansvariga för att sända svenska soldater på riskfyllda uppdrag utomlands kan vi inte acceptera sådana hänsyn. Soldaternas säkerhet måste alltid sättas i första rummet.
I sammanhanget ska det understrykas att en egen, svensk TUAV till Afghanistan riskerar att försenas ytterligare. Försvarsmakten måste tänka om och utnyttja den möjlighet till en snabb lösning som regeringen erbjudit.
ALLAN WIDMAN (FP)
försvarspolitisk talesman
MIKAEL OSCARSSON (KD)
försvarspolitisk talesman