Den bortglömda deklarationen
Deklarationen som vi firar i dag påminner oss om 30 år av misslyckad implementering och bortprioritering. Det skriver fyra riksdagspolitiker, från båda blocken, om kampen för religionsfrihet. Nu behövs ett tvärpolitiskt agerande, menar de.
Denna dag 1981 antog FN:s generalförsamling "Deklarationen om utrotningen av alla former av intolerans och diskriminering på grund av religion eller övertygelse". Trettio år senare finns få framgångar att fira. 70 procent av världens befolkning bor i länder där staten eller grupper i samhället kraftigt begränsar medborgarnas religions- och övertygelsefrihet.
För många låter deklarationens löfte om frihet och ickediskriminering som tomma ord. Ständigt rapporteras det om förföljelse av religiösa minoriteter både i länder i vårt grannskap och längre bort.
I Ryssland används lagen om extremism för att förtrycka religiösa minoriteter. I norra Kaukasus utövas omfattande förtryck mot muslimer och för första gången sedan murens fall arresteras och fängslas Jehovas vittnen. I Eritrea är alla samfund utom fyra förbjudna. Uppemot 6 000 personer sitter fängslade utan rättegång på obestämd tid, endast på grund av att de tillhör fel samfund.
I oktober skickade myndigheterna i en kommun i Burma ett brev till kyrkorna. De måste med 15 dagars varsel söka tillstånd från myndigheterna för att läsa bibeln, fasta eller be. Åtskilliga människor av judisk och muslimsk tro, kan också i vårt land vittna om trakasserier och diskriminering. Inför detta står vi med en deklaration som är närmast bortglömd - som inte ens har översatts till svenska. Så var det inte tänkt.
1962 tog FN:s generalförsamling beslut om att ta fram två deklarationer och två konventioner, en om rasdiskriminering och en om diskriminering på grund av religion eller övertygelse. Tre år senare hade FN hunnit anta både en deklaration och en konvention om rasdiskriminering.
Det gick 19 år innan deklarationen om diskriminering på grund av religion eller övertygelse kunde antas 1981. Processen med att ta fram en juridiskt bindande konvention övergavs redan 1967 då den riskerade att undergräva de rättigheter som man tidigare hade kommit överens om i stället för att stärka dem, särskilt i frågan om människors rätt att lämna en religion.
Efter att deklarationen antogs 1981 har dessvärre bristen på proaktivt arbete från länder i väst för att skapa större samsyn kring frågorna lämnat utrymme för länder med andra agendor att kliva fram och ta plats. Den långdragna konflikten på FN-nivå om förbud mot smädelse av religion illustrerar detta väl. Europa och Nordamerika har fått inta defensiva positioner och kämpa emot kraftiga försök att begränsa religions- och övertygelsefriheten i FN-systemet.
Europa, och inte minst Sverige, har tydligt stått upp för religions- och övertygelsefrihet och yttrandefrihet i frågan om hädelse. Detta var och är fortsatt nödvändigt. Men mer än så behövs.
Vi står inför flera olika utmaningar:
Sverige behöver en vision och en proaktiv strategi för att långsiktigt bygga större global samsyn kring religionsfrihetens innebörd och värde för samhället, inte minst på FN-nivå.
Arbetet gentemot länder med betydande problem behöver förnyas och förstärkas. Religionsfrihetsfrågor måste integreras tydligare i Sveriges strategi för att främja mänskliga rättigheter i alla relevanta länder.
Sverige behöver arbeta med metodutveckling för att på ett effektivt sätt kunna knyta ihop olika typer av verksamheter i en holistisk strategi. Diplomati behöver kombineras med bistånd och med stöd till inter-religiösa samarbeten och det civila samhällets ansträngningar. Fördjupad kunskap om frågorna är en förutsättning för att kunna göra detta.
Ytterligare en utmaning är att se över hur vi kan stödja människor som är utsatta på grund av sin religiösa identitet, inklusive människor på flykt. Religiös förföljelse är för många människor ett lika överhängande hot som krig och väpnade konflikter.
För att möta dessa utmaningar krävs ett starkt tvärpolitiskt stöd för att religionsfrihetsfrågorna ska prioriteras högre inom Sveriges utrikespolitik. Därför skriver vi, riksdagsledamöter från olika partier detta tillsammans.
Vi menar att Sverige måste driva på för att EU:s nya utrikestjänst, European External Action Service (EEAS), ska sätta religions- och övertygelsefrihet högt på prioriteringslistan. Sverige måste även säkerställa att EU profilerar sig som en försvarare av religionsfrihet för alla.
Deklarationen som vi firar i dag påminner oss om 30 år av misslyckad implementering och bortprioritering. Det är dags att ta krafttag för en förändring. Sverige har stora möjligheter att visa på handlingskraft i denna viktiga frihetsfråga.
Ur tidningen DAGEN 2011-11-25
Anita Brodén,riksdagsledamot (FP).
Mehmet Kaplan,suppleant i utrikesutskottet (MP).
Désirée Pethrus,utrikespolitisk talesperson (KD).
Thomas Strand,riksdagsledamot (S).