Publicerad i Göteborgsposten den 12 augusti 2009
Ensamhet och oro förkortar liv
För många är ålderdomen tummelplatsen för oönskade livshändelser där anpassningsförmågan prövas hårt. Studier och utredningar har tyvärr bekräftat, att även små svårigheter blir till oöverstigliga berg sedan man blivit gammal, ensam, fått dålig hälsa, blivit funktionssvag och pensionen inte räcker till för boende, mat eller medicin. Förluster av olika slag duggar tätt, ibland alltför tätt för att man skall kunna tycka sig leva livet.
För drygt tio år sedan publicerades en Göteborgsstudie, vari 565 äldre (76-åringar) personligen intervjuats av psykolog om de senast gångna fem årens positiva och negativa livshändelser. Inte oväntat anfördes hälsoförändringar (egna och närståendes sjukdom eller funktionshinder) som de vanligaste påfrestningarna. De äldre kvinnorna tog oftast på sig vårdarrollen. Den friskare i paret vårdade för det mesta den sjukare. Det gick så länge det gick, inte skulle man i onödan belasta samhället!
Vårdandet av en allvarligt sjuk i hemmet kan bli lång och tärande på livslusten. I en färsk undersökning bland tusen änkor uppgav hela 40 procent att tiden före dödsfallet varit den mest påfrestande, inte tiden efter dödsfallet. Var finns stödet under denna förberedande sörjandefas? Och med vilka åtgärder dämpar man sin ångest och oro när man vet vartåt det barkar?
Så faller den sjukare ifrån, och man blir ensam kvar. Utsliten, trött, nedstämd och försvagad måste man hitta en ny livsform och identitet, komma igenom högen med bruna kuvert, försöka äta och sova för att få krafter, hålla modet uppe (vara duktig), se över ekonomin (kanske flytta till mindre boende), plus en lång svans av andra konsekvenser att tvingas ta tag i.
Reser sig inte
Alla dessa måsten hopar sig över en när man helst vill ligga under täcket. Många änkor och änkemän gör det också, både bildligt och bokstavligt. Många reser sig aldrig, vill inte fortsätta att leva. Förlust av livskamrat kan vara en orsak till självmord bland äldre.
Sorgen efter en livskamrat är omvittnat svår att hantera. Stöd finns sällan där det borde finnas, och man får klara sörjandet på egen hand. Många söker sig till öppenvården, men hur många läkare har tid att rota i bakomliggande psykosociala orsaker till andnöden och smärtan i bröstet? Är EKG-provet tillfredsställande, blir det lugnande piller eller sömnmedel med hem.
Utlämnad åt sig själv och ensamheten är det nära till hands att man ändrar gamla, goda levnadsvanor. Färska studier av 1 000 änkor över 35 år visar, att både gamla och unga ändrade både dryckes- och läkemedelsvanor. Så många som var tredje änka använde alkohol för att dämpa sorgen, och var femte änka tog också lugnande läkemedel och sömnpiller. De äldre änkorna visade sig även minska på tiden för promenader - med trolig förlust av både fysisk och psykosocial stimulans.
Göteborgsstudien om livshändelser under åldrandet (publicerad på 90-talet) gjorde kopplingar till livskvaliteten. Det visade sig, att man som nybliven änka eller änkeman hade statistiskt påvisad sänkt livskvalitet jämfört med individer i andra civilstånd (gifta, ensamstående/aldrig gifta och frånskilda).
Svåra händelser överväger
De positiva livshändelserna på äldre dagar (åka ut på resa, bli frisk/botad eller få barnbarns/barn) tycktes inte kunna uppväga de negativa effekterna av de svåra händelserna (sjukdom, dödsfall, sämre boende, barns skilsmässa, bråk med grannar, etcetera). Barns skilsmässa rankades för övrigt som den livshändelse som hade störst negativ inverkan på livskvaliteten.
Står sig detta panorama av livshändelser bland våra äldre i dag - så här pass långt efter studien? I stort kanske, eftersom det alltid sker en ackumulering av förluster med stigande ålder. Skilsmässor bland barnen har dock blivit allt vanligare, och man kan undra om äldregenerationen av i dag påverkas mindre av en sådan förlustsituation.
Om nu sjuklighet, ensamhet, stödbehov, oro för framtiden, med mera ändå är en realitet för väldigt många äldre i Sverige i dag, vad har vi då gjort för att minska påfrestningarna och lindra konsekvenserna? För individen kan det - om inte stöd erbjuds i tid - innebära onödigt stora personliga prövningar, omställningar och omkostnader.
För samhället, i förlängningen, säkerligen merkostnader i en utsträckning som är svåra att uppskatta.
En Göteborgsstudie har visat, att sörjande äldre som fått tidigt stöd i sorgen inte hade vare sig mer slutenvårdsdagar på sjukhus eller dog tidigare än gifta i samhället. Besparingarna i kronor och ören kan vara både avsevärda och beaktansvärda.
Vad kan då forskningsresultaten mana till? Kanske till att se den äldre människan. Synliggör och tillse den gamlas livssituation och behov. Vi medmänniskor borde känna oss mer manade att räcka ut en hjälpande hand.
Men hur kommer man åt ett professionellt stöd när sjukvården inte har mycket tid över för äldres hälsa och svåra känslor? Och var hittar man de fåtaliga stöttepelare som har den rätta kunskapen om just de äldres problematik?
Vi har tack och lov specialiserad vård för barn- och ungdomsåren och för barnafödandeperioden. Men svårigheterna som ofta kommer med hög ålder lämnas man ofta att klara på egen hand.
Vem agerar?
Forskningen uppdagar problemen, men vem håller i portmonnän och har det goda förnuftet att agera? Ansvar ligger hos många: andra närstående, ideella organisationer, primärvården, politiker i kommuner och landsting/regioner samt på riksnivå.
Den kunskap om problemet och om vad som går att göra för att förebygga att äldre som blivit ensamma råkar illa ut måste spridas. Som vi ser det, vore det naturligt att regeringen ger Folkhälsoinstitutet ett uppdrag att ta fram en programskrift om vad som behöver göras.
Agneta Grimby
med dr, leg psykolog, äldreforskare, forskningsledare för Änkeprojektet, Geriatriken SU Göteborg
Åsa K Johansson
fil dr, alkoholforskare, forskarassistent i Änkeprojektet, Geriatriken SU Göteborg
Barbro Westerholm (FP)
professor emerita, leg läkare och riksdagsledamot