Publicerad i Västerbottens-Kuriren den 18 december 2009
Glöm inte dem som sörjer i juletid
Nu stundar många stora helger, löftesrika på glädje och varm gemenskap. Alla borde få vara med i den värmen, ingen skulle behöva känna ensamhet. Men utanförskap är inte endast ett politiskt fenomen; det finns i många former, färger och situationer. Det kan inträffa när någon som står en nära är svårt sjuk eller avliden, som tillvaron drastiskt skiftar färg och form. Inget blir sig likt, och anpassningen eller omställningen kan dränera en på både energi och livslust.
Forskningsresultat vid Geriatriken på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg har åskådliggjort tiden både före och efter ett dödsfall som svår och ibland kritisk för närståendes psykiska, fysiska och socioekonomiska hälsa. Sorg förknippar vi oftast med dödsfall, begravning och svårmod. Vi uppmärksammar sörjande med visiter, blommor och trösterika ord. Men i en studie bland över tusen änkor i landet befanns sorgen vara svårare före förlusten. För fyrtio procent av de tillfrågade kvinnorna/änkorna var den antecipatoriska, föregripande sorgen den svåraste att uthärda.
Kanske var det ensamheten, oron, växlingarna mellan hopp och förtvivlan som fick var tredje änka att försöka döva sorgen med alkohol och lugnande läkemedel. Kanske var promenaderna till och från sjukhuset också den enda fysiska aktiviteten utanför hemmet.
En riktad undersökning bland femtio kvinnor och män med en nära anhörig döende i cancersjukdom visade, att man drömde sig tillbaks till tiden före sjukdomen. Nästan alla hade nära till gråten, saknade den "gamla" friska personen och var ständigt upptagna av tankar på honom eller henne. Sju av tio kände stor ensamhet. Tre av fyra hade koncentrationsproblem och nästan nio av tio tyckte att livet var orättvist. Fyra av tio var tveksamma om de kunde gå vidare med sina liv.
Perioden av sorg, det vill säga den sammanräknade tiden före och efter en förlust av livskamrat, kan bli mycket lång och mödosam, ibland omöjlig att ta sig igenom. Det svarta hål som efterlevande ofta beskriver kan väcka tankar på ett eget slut.
Värsta tiden som efterlevande sägs vara stora högtider och helger, års- och minnesdagar eller dagar som minner om samvaro med någon som gjorde livet gott att leva. För många blir därför jul och nyår en högtid de fasar inför, en påminnelsens tid om det de för alltid förlorat. En stol vid julbordet står tom; ingen kan fylla just den platsen.
Vi som är förskonade från sorg och oro för våra närstående, borde kanske mitt i julstressen sakta in och se oss omkring. Kanske har vi en timma till övers för en sörjande bekant, kanske till och med en stol över vid vårt bord.
Det är bättre att bjuda in en gång för mycket än för litet. Nog har vi tid att lyssna en stund. Inte behöver vi ängslas över att vår egen julglädje fördärvas av att någons tårar behöver komma ut. Den som bjuder hem någon i sörjandets utanförskap, bjuder samtidigt sig själv på en övning i medmänsklighet!
För Änkeprojektet:
Agneta Grimby
med dr och leg psykolog
Åsa K. Johansson
fil dr i psykologi
Barbro Westerholm
professor emeritus, riksdagsledamot (FP)