Patientens inflytande över livets slutskede

Under den senaste månaden har frågor kring livets slutskede debatteras flitigt i media och flera artiklar i Smålandsposten har berört självvalt livsslut. Sedan Statens medicinsk-etiska råd (SMER) överlämnade sin promemoria till regeringen om överväganden i livets slutskede har debatten intensifierats, vilket också var vår förhoppning.

De här är ett område som politiker tyvärr alltför sällan har vågat ta i och det finns en utbredd rädsla att tala om döden. Vi är dock övertygade om att det är värdefullt att de förslag som finns med i promemorian blir föremål för offentlig diskussion.

Däremot är inte alla bidrag till denna debatt lika upplysande och nyanserande. Enligt Smålandspostens ledare den 18 november är promemorian en politisk partsinlaga från mig och efter att detta dokument presenterades finns det, enligt ledaren, nu en ökad risk för öppnandet av dödskliniker i Sverige.

Sanningen är att en överväldigande majoritet av SMER står bakom förslagen i dokumentet. Vi föreslår varken några självmordskliniker eller något införande av aktiv läkarhjälp vid självvalt livsslut (eutanasi). Det som däremot framförs är att vi vill se en utredning kring hur patienters inflytande över beslut i livets slutskede kan öka och att de oklara rättsliga betingelserna bör förtydligas.

För hur mycket vi än älskar livet och hur mycket vi än vill leva, finns risken att vi en dag blir obotligt sjuka och kommer att ha outhärdliga smärtor under vår sista tid. Det kan även hända att vi själva en dag endast kommer att hållas vid liv på grund av den avancerade tekniska utrustning som nu finns inom vården. Det finns många som känner en stark oro för att hamna i en sådan situation och som, när döden blir ofrånkomlig, vill ha möjlighet att avsäga sig all livsuppehållande vård eller behandling.

Under de senaste 30 åren har patienters självbestämmande inom hälso- och sjukvården stärkts. I dag kan en beslutskapabel patient välja att avstå från att inleda, eller i ett senare skede avbryta, livsuppehållande behandling. För icke beslutskapabla patienter ska tidigare uttryckt önskan respekteras eller om ingen sådan finns ska läkaren om möjligt samråda med de närstående. Patienter kan även få hjälp med så kallad palliativ sedering, som innebär att patientens medvetandegrad sänks till en nivå där patienten inte besväras av sina symptom och ofta avslutas samtidigt all annan behandling inklusive vätske- och näringstillförsel. Tyvärr varierar praxis över landet och alla erbjuds inte en likvärdig vård.

Men oavsett om vi skulle kunna ge alla patienter den bästa palliativa vården, kan den inte tillgodose alla typer av önskemål från allvarligt sjuka patienter. Under vårt arbete inom SMER har flera läkare vi talat med berättat att de har skrivit ut läkemedel till patienter, med degenerativa neurologiska sjukdomar, för att patienten med dessa medel själv ska ha möjlighet att avsluta sitt liv på ett mindre plågsamt sätt. Flera svenska patienter med neurologiska sjukdomar har under de senaste åren åkt till Schweiz för att få hjälp att avsluta sina liv. De finns också många fall där individer i livets slutskede, för egen hand eller med hjälp av närstående, har tagit sina liv på mer eller mindre drastiska sätt. Alla dessa exempel visar att det finns behov som sjukvården idag inte kan tillfredsställa.

Inom medicinen har man alltid strävat att bevara och förlänga liv, men i vissa fall står det i kollision med de lidande som patienten utsätts för. På grund av ovanstående skäl är ett av förslagen i dokumentet att vi bör överväga en lagändring för att möjliggöra för läkare att förskriva läkemedel med vilka patienter själva ska kunna avsluta sina liv för att undvika ett meningslöst och utdraget lidande, när smärtorna blir outhärdliga och utgången förutsägbart plågsam.

Barbro Westerholm
Riksdagsledamot (fp)
Ledamot i SMER