Vi måste få en samlad strategi för äldres psykiska hälsa

Förra numret av Psykisk Hälsa (nr 3, 2008) är ett viktigt nummer i sfph:s serie. Här finns samlad den kunskap vi har inom ett område som länge varit eftersatt, lågt prioriterat och osynligt. Det är ett område där hälsoproblemen är av sådan omfattning att de kan betraktas som folkhälsoproblem. Ändå har så litet gjorts om man bortser från demenssjukdomarna där det satsas både forskningspengar och vård- och omsorgsinsatser.

Varför är det så här? Även om jag inte har vetenskapligt underlag för mitt påstående vill jag hävda att det rör sig om äldrediskriminering. När man närmar sig livets slut är man inte värd att satsa på. Då blir det alltför ofta endast symtomatisk behandling som kommer i fråga vare sig det gäller psykiatrin eller andra områden. Socialstyrelsen har visat att läkare ofta ordinerar läkemedel till äldre patienter utifrån patientens symtom, inte på grundval av diagnos med de risker för fel det innebär. Så gör man inte med yngre personer.  Läkemedelsbehandlingen sker också alltför slentrianmässigt, recept förnyas utan bedömning av om behov av läkemedlen fortfarande föreligger.  I Socialstyrelsens och Sveriges Kommuners och Landsting redovisning Öppna jämförelser 2008 kan man läsa att andelen äldre med tre eller fler psykofarmaka var närmare sex procent år 2007, vilket motsvarar närmare 27 000 personer. Dessa patienter löper hög risk att få negativa effekter av sin behandling. Socialstyrelsen har i en tidigare rapport visat att var femte äldre hade preparat som bör undvikas på grund av risk för förvirring.

Detta att man behandlar symtom och inte ställer diagnos kan leda till att den äldre inte får den hjälp hon eller han behöver. Som exempel kan nämnas att alkoholmissbruk kan ligga bakom de symtom en äldre kvinna presenterar på mottagningen. Frågar man inte om hennes alkoholbruk så berättar hon inte heller om det. I botten kan ligga sorg och ensamhet. Agneta Grimby visade i sin studie över 1000 änkor att nästan en tredjedel av dem tog till alkohol för att lindra sorgen. Ensamhet kan också vara skäl bakom förskrivning av lugnande medel men det är inte det som patienten anger som skäl för sitt behov av sömnmedel. Det visades i en studie i Jämtland för ett antal år sedan. Men ensamhet ska inte behandlas med vare sig alkohol eller läkemedel. Den ska man hantera genom att skapa nätverk och socialt innehåll i tillvaron.

Flera orsaker ligger bakom den olämpliga förskrivningen av psykofarmaka men också andra läkemedel till äldre. Läkarna har under utbildningen fått mycket knapphändig undervisning i geriatrik, äldrepsykiatri och läkemedelsbehandling av äldre. Också fortbildningen har brister.  Dessutom får inte läkare den tid för äldre patienter som äldres tillstånd kräver. De får inte heller den tid som krävs för att följa upp behandlingsresultaten och självkritiskt granska dem. Behandling av äldre och deras psykiska ohälsa måste få ta tid.

Också politiker diskriminerar äldre även om de inte vill medge det. I olika remissvar på utredningar rörande äldre har behovet av äldrepsykiatri lyfts fram men när det kommer till kritan finns området inte med i de slutliga texterna. Den senaste budgetpropositionen är ett exempel på detta. Där finns en hel del om satsning inom psykiatrin på barn och ungdom och det är naturligtvis bra. Barn och ungdom har framtiden för sig. Men alla äldre som varit med om att utveckla Sverige borde också få sin beskärda del av kakan. De nämns över huvudtaget inte trots att vi är några i riksdagen som kämpat för att åtminstone några miljoner skulle kunna avsättas för äldres psykiska hälsa.

Inom EU finner vi en likartad situation. När EU-kommissionen kom med sin ”grönbok” om psykisk hälsa saknades avsnitt om äldre.  Först efter remissbehandling kom det med.

Men! Det hjälper inte att gråta över spilld mjölk. Vi måste fundera ut hur vi kan komma vidare. I mitt politiska liv har jag lärt mig att man först måste veta vad man vill åstadkomma, därefter underbygga det med all tillgänglig kunskap, finna vänner som man kan samarbeta med och få stöd av, identifiera motståndarna och deras argument. Sedan är det dags att lägga upp strategin och genomföra den. Det kräver envishet, tålamod och beredskap för oväntade motreaktioner. Det kan liknas vid generalernas planering inför krig.

Att äldres psykiska hälsa måste prioriteras i framtiden är en självklarhet. Andelen äldre i befolkningen kommer att öka väsentligt i framtiden, vi lever längre och 40-talisterna kommer att utgöra en betydande del i äldregruppen. Demenserna kommer att fördubblas under 2000-talets första hälft om inte forskningen gör ett genombrott, depressioner och annan psykisk ohälsa kommer inte att försvinna.

Kunskapen om varför det är viktigt att behandla äldres psykiska problem finns. Det finns också kunskap om vilka åtgärder som behöver vidtas. Det handlar om resurser och tid för utbildning, fortbildning samt samverkan mellan olika yrkesgrupper. Vi vet också vilken kunskap som saknas och inom vilka områden mer forskning behövs. Vi vet också att om vi fortsätter att inte satsar på äldres psykiska hälsa så kommer det att kosta i form av både förlorad livskvalitet och pengar.

Jag ser psykiatriker, geriatriker och psykologer m.fl. yrkesgrupper inom äldreområdet som motorer i kampen för äldres psykiska hälsa. Tillsammans med pensionärsorganisationerna, Anhörigas Riksförbund,  Demensförbundet och Alzheimerföreningen samt journalister och intresserade politiker kan man skapa opinion som leder till förändring och kämpar ner det motstånd som finns främst bland de politiker som är direkt ansvariga för budgetarna. Att få dem att inse vad det kostar i form av mänskligt lidande och pengar om man inte gör de här satsningarna är en formidabel utmaning men inte en omöjlighet.

Men ska jag vara ärlig: de argument som håller i det här sammanhanget är resultat från högklassigt vetenskapliga studier som visar på kostnaderna både i det korta och det långa perspektivet för olika insatser och för konsekvenserna att man underlåter att satsa på rätt insatser. De mänskliga aspekterna väger tyvärr inte särskilt tungt i de här sammanhangen.

Jag vill återigen understryka att det krävs tålamod och mod under en sådan här resa. Den längsta jag varit med om gällde införandet av ett individbaserat läkemedelsregister. Det tog 36 år! Men det var först efter 30 år jag kom på hur strategin skulle läggas upp. När det var gjort tog det ”bara” fem år tills målet var nått.

Det finns ett ordspråk som säger att tysta barn får ingenting. Nu är det dags för äldre att höja rösten tillsammans med de yrkesgrupper, journalister och politiker som insett behovet av satsning på äldres psykiska hälsa.

Barbro Westerholm, prof.emerita, riksdagsledamot (fp)