Mats Thorslund, Bettina Meinow och Marti Parker skriver på DN-debatt (27/9) om en ännu opublicerad vetenskaplig studie som visar att många av de äldsta och mest sjuka äldre har svårt att själva välja utförare inom sjukvården och äldreomsorgen. Jag är inte särskilt förvånad över studiens resultat, då de flesta som i dag flyttar till ett äldreboende, eller har många timmar hemtjänst har stora vård- och omsorgsbehov. Men rätt politiska slutsatser ska dras av studien.
För det första är ökad valfrihet i vård och omsorg för äldre fortsatt viktigt. Äldre människor ska ha den självklara rätten att själv bestämma vem som kliver över tröskeln för att hjälpa till, ofta med insatser som är av mycket personlig karaktär. Alla äldre har inte förmågan att göra det valet självt, men många har det.
För det andra måste kommunen och landstinget, som har ansvar för valfrihetssystemen i äldreomsorgen och sjukvården, underlätta för äldre att välja genom att tillhandahålla lättillgänglig information om hur man väljer, hur man kan byta utförare om man inte är nöjd och vilka som erbjuder vård och omsorg. Här finns stora möjligheter till förbättringar.
För det tredje måste frågan om ställföreträdare för de mest sjuka äldre och andra vuxna som saknar beslutsförmåga få en lösning. Om den äldre på grund av demenssjukdom eller andra skäl själv inte kan välja demensboende, så måste en anhörig eller någon annan som känner den äldre väl kunna välja, eller välja bort, omsorgsgivare. Frågan om ställföreträdare gäller inte bara valfrihet. Inom vården och omsorgen krävs ofta avgöranden som rör äldre med bristande beslutsförmåga. Ansvaret för sådana beslut är dock inte rättsligt reglerat i Sverige. Det skapar allvarliga problem inom hälso- och sjukvården, socialtjänsten och forskningen. Alla andra nordiska länder har lagstiftning som reglerar vem som företräder den som inte längre har beslutsförmåga. Sedan flera år ligger lagförslag om ställföreträdarskap och väntar i regeringskansliet. Det är hög tid att lagförslagen förverkligas.
För det fjärde vill jag betona vikten av en skarp tillsyn och kvalitetsgranskning av all vård och omsorg, oavsett vårdgivare. Den tillsyn som Socialstyrelsen bedriver är viktig för alla, men allra viktigast för alla dem som själva inte kan föra sin talan och berätta om brister i kvalitet och bemötande inom vård och omsorg.
Barbro Westerholm, riksdagsledamot (FP) och talesperson i äldrefrågor
Publicerad på DN.se den 28 september 2011