Det är nu 50 år sedan bevis kom i dagen för att sömnmedlet talidomid, som började säljas i Sverige i januari 1959 under namnet Neurosedyn, kunde förorsaka fosterskador om mamman använt medlet under början av graviditeten. Skadorna bestod främst i deformationer av armar och ben men också andra organ som hjärtat kunde drabbas.
Talidomid sågs som ett mirakelmedel eftersom det till skillnad från andra sömnmedel på marknaden inte gav dagen-efter trötthet och inte kunde användas i självmordssyfte. Medlet ansågs så ofarligt att företaget Grünentahl, som tagit fram medlet, 1958 skickade brev till tyska läkare om talidomids lämplighet som sömnmedel under graviditet.
Den första babyn med vad som senare visade sig vara talidomidförorsakade missbildningar föddes redan 1956. Det var en flicka vars pappa arbetade på Grünenthal och som gett mamman medlet att sova på under graviditetens början.
Det var först 1961 som man fick bevis för att den missbildningsepidemi, som brutit ut främst i Tyskland, visade sig bero på att mödrarna använt talidomid under tidig graviditet. Det var den australiensiske läkaren William Griffith Mc Bride och den tyske läkaren Widikund Lenz som oberoende av varandra kom fram till att enda förklaringen till missbildningsepidemin var mödrarnas användning av talidomid under tidig graviditet. Läkemedelsföretagen som marknadsförde medlet misstrodde först de båda läkarnas rapporter. Läkemedlet gav ju inte fosterskador på djur och man trodde inte att det kunde passera moderkakan till fostren. Även svenska Medicinalstyrelsens expert var tveksam till slutsatserna.
Mindre notiser
I och med att Lenz vid en kongress föreläste om sina slutsatser i november 1961 väcktes världen. Den 26 november publicerade den tyska tidningen Welt am Sonntag ett stort reportage om att Contergan, som var talidomids handelsnamn i Tyskland, var orsaken till missbildningsepidemin. I Sverige blev det dock mindre notiser i ett par tidningar. Medicinalstyrelsen uppmanade nämligen journalisterna att inte skriva om detta, mödrar som tagit preparatet och ännu inte fött sina barn skulle inte oroas. Det var först under vårvintern 1962 som den svenska debatten kom igång. Då nåddes allmänheten genom medierna om den katastrof som inträffat och fortfarande fanns barn med skador som ännu inte fötts.
Barn med missbildningar
Astra som marknadsförde talidomid i Sverige skickade först ut ett varningsbrev till läkarkåren om talidomid och riskerna för fosterskador men beslöt den 12 december att dra in läkemedlet från marknaden.
Totalt föddes 7000 – 10000 barn i världen med missbildningar förorsakade av talidomid, 3049 i Tyskland, 153 i Sverige varav 104 är i livet. I USA rapporteras bara 18 fall beroende på att Francis Kelsey vid amerikanska läkemedelskontrollen sade nej till godkännande av talidomid på grund av misstankar om allvarliga biverkningar.
Djurtest kan ge falsk säkerhet
Vad lärde vi av talidomidkatastrofen? Jo, vi fick vi en insikt om att testresultat på djur kan invagga oss i falsk säkerhet. Vi fick ett missbildningsregister, medicinsk födelseregistreing och läkemedelsbiverkningsrapportering , alla med syfte att möjliggöra tidig upptäckt av fosterskador och tidigare okända allvarliga läkemedelsbiverkningar. Långt senare fick vi det individbaserade läkemedelsregister som också behövs för att effektivt kunna utreda och åtgärda larm om risker med läkemedel. Hade vi haft dessa register vid tidpunkten för talidomids introduktion på den svenska marknaden hade katastrofen enligt beräkningar kunnat upptäckas ett och ett halvt år tidigare och skadorna begränsas. Vi lärde oss också hur fel det var att skilja barnen från mödrarna direkt efter födseln och att senare tvinga på barnen olika proteser som var till hinder för den rörelseförmåga de hade. Om allt detta kan ni läsa i Nadja Yllners bok Bara en liten vit sömntablett.
Barbro Westerholm
Riksdagsledamot (fp)
Publicerad i tidningen NU 2011-08-18