Nyhetsbrev 7 2009-03-16

Socialstyrelsen och livsslutsfrågor

Hej!

Under en dryg vecka har debatten om vad vi medicinskt bör göra gått hög, liksom hur juridiken och medicinen fungerar ihop. Det är djupt dragiskt vad som hände med den lilla flickan, men det positiva är att Socialstyrelsen nu tar sig an livsslutsfrågorna. Jag vet att Socialstyrelsens ledning besitter stor klokskap och erfarenhet och det kommer sannolikt någonting gott ut av detta. Socialstyrelsen måste värdera de riktlinjer som utvecklats av läkarprofessionen och se till att vi inte får krockar med juridiken. Läkarkåren och andra yrkesgrupper inom vården får inte riskera att misstänkas för att förfara fel. Människors tillit till och förtroende för hälso- och sjukvården får inte rubbas. Alltså, Socialstyrelsen måste kunna "varudeklarera" det som professionen arbetat fram och få godkännande från juridisk expertis.

En fråga som dykt upp i dessa dagar gäller frivilliga livstestamenten. Vi strök ju dem ur vårt valmanifest. Jag var på Sveriges Kristna Råd i torsdags och diskuterade Statens Medicinsk Etiska Råds (SMER) skrivelse. Där fanns en läkare från den palliativa vården som underströk värdet av tillgång till livstestamenten. Det hjälpte henne i svåra situationer. Samma synpunkt mötte jag på S:ta Katarinastiftelsens möte om livsslutsfrågor för någon månad sedan.Den katolske biskopen Erwin Bischofsberger som suttit med i Statens Medicinsk Etiska Råd pläderade starkt för möjligheten att skriva livsslutstestamenten. Nu har jag skrivit till de palliativa läkarnas organisation för att få deras inställning på papperet. När vi ses om en vecka får vi diskutera detta ytterligare. Inte för att vi ska ha det med i valmanifestet för det är redan spikat men för vad vi kan göra i framtiden.

Samma läkare beskrev också att hon blivit ombedd av en patient med ALS (förlamningssjukdomen som obönhörligt leder till döden) att skriva ut läkemedel som patienten skulle kunna avsluta sitt liv med. Läkaren sa under stor vånda nej för patienten som blev djupt olycklig över beskedet. Läkaren mötte patienten en tid senare, svårt medtagen av andnöd, och hon kunde då ge terminal sedering som brukligt är när sjukdomen gått så långt. Patienten avled några dagar senare. Jag kände då att kanske det här är ett sätt att komma ifrån problemet med läkarassisterat självmord. Om patienterna kan garanteras att få hjälp med palliativ sedering när det blir för svårt så kanske inte önskemål om läkemedel på recept för att avsluta sitt liv inte framställs. Vetskapen om att kunna få hjälp när den behövs kan vara tillräcklig hjälp.

Med vänliga hälsningar

Barbro Westerholm
Ordförande
Nätverket Liberala Seniorer