Publicerad i Göteborgs-Posten den 12 augusti 2007
Biståndet måste kunna användas till militära insatser
Om 20-30 år bör inga länder längre ta emot reguljärt bistånd. Biståndets mål måste rimligen vara att avskaffa sig självt. Verkligheten är den motsatta. Mottagarländernas regeringar och ekonomier har blivit inställda på, och anpassade till, kontinuerliga biståndsflöden. Sak samma gäller biståndsmyndigheter, frivilligorganisationerna, konsulter och näringsliv.
Senast 2040 bör dagens reguljära svenska biståndsverksamhet - med undantag för bland annat akut katastrof- och klimatbistånd - vara avslutad.
Den långsiktiga utvecklingen av ett land är dess eget verk. Efter ett halvt sekel kan vi konstatera att reguljärt offentligt bistånd mycket ofta inte har medfört självbärande ekonomisk tillväxt i mottagarländerna. Uppgiften har visat sig långt svårare och mer komplicerad än att transferera pengar, ge tekniskt bistånd och starta projekt. Lika litet som oljekällor garanterar allmän välfärd eller demokrati, gör utländskt bistånd det. Det är mycket svårt att utifrån skapa de institutionella förutsättningarna som medför en stat med fungerande rättsväsende och accepterad privat äganderätt, demokrati och individuella fri- och rättigheter, näringsfrihet, fri utrikeshandel, etcetera.
Sverige och biståndspositiva partier som folkpartiet bör orka dra slutsatser av drygt 50 års erfarenhet av offentligt bistånd. Gör vi inte det skadas i sista hand de människor som biståndet avsett att stödja.
En större del av land-till-land-biståndet bör stödja människor som till exempel tvingas bo i flyktingläger och är på flykt från naturkatastrofer, plågas i klimathotad tillvaro, krig och andra politiska katastrofer. Sverige bör sannolikt växla till betydligt mer av kortsiktigt generöst humanitärt bistånd och klimatbistånd. Problemen med tsunamibiståndet visar dock att även denna typ av insatser är svåra att genomföra på ett bra sätt. Jag har ingen patentlösning hur bistånd skall ges på ett effektivt sätt, men - nota bene - 50 års erfarenhet säger oss att de metoder som hittills använts definitivt inte är acceptabla ur effektivitets- och rättvisesynpunkt.
En överenskommelse har just nåtts i FN om att sända militär och polis till katastrofens Darfur. I dag kan detta inte ske genom finansiering med hjälp av biståndsmedel. Den begränsningen är inte vettig.
För att stabilisera en region
I skeden när en region måste stabiliseras för att fred och normalt liv skall ha en chans att utvecklas skall bland annat svenskt bistånd kunna användas för att finansiera trupp- och polisinsatser.
Vi har många exempel på när länder och regioner har kollapsat med för enskilda människor fruktansvärda konsekvenser och att ingen skyddar vanliga människor mot våld och övergrepp. Människor mördas slumpmässigt eller systematiskt, drivs på massflykt, terroriseras av krigsherrar och krigsfolk, och massvåldtäkter är del av krigföringen. Normalt humanitärt arbete går inte att utföra: läkare och andra hjälparbetare kan inte verka eller föra in förnödenheter, mediciner etcetera i området. Sierra Leone, Liberia, Elfenbenskusten, Kongo, Darfur, Somalia, Östtimor är exempel från senare år.
Sverige har bidragit - via EU:s biståndsbudget - till Afrikanska unionens (AU) insats med en otillräcklig styrka i Darfur. Denna användning av svenska biståndsmedel är inget ortodoxa biståndskretsar talar om. Hyckleriet att inte låtsas om att krigsfolks våld måste mötas med disciplinerat våld och fasthet måste upphöra. Vi måste öppet diskutera att civiliserat våld bör kunna finansieras med biståndsmedel.
Strider mot reglerna
En invändning är att biståndspengar till militära och polisiära insatser strider mot OECD:s DAC-regler (Development Assistance Committee, DAC) för vad som räknas som biståndsmedel. Men då måste man fråga sig: Vad är viktigast, att OECD:s regler av sina uppdragsgivare bland annat Sveriges regering - skall hållas evigt oförändrade, eller att skyddslösa människor i nöd och utsatthet skyddas, och räddas till liv och lem? Är oförändrade DAC-regler viktigare än att stabilisering kan genomföras som banar väg för fred och ordning så att hjälparbetare kan verka och människor leva?
Det finns även invändningen att hjälparbetare inte skall kunna förväxlas med militär. Det är en mer seriös invändning. Hjälparbetare kan förlora i legitimitet hos civilbefolkningen och bli ett mål för grupper som föredrar kaos och våldsutövning. Alternativet att inte ens försöka med stöd och hjälp av polis och militär förefaller mig dock långt värre för den drabbade befolkningen än frånvaro av all utifrån hjälpande verksamhet.
Måste kunna skydda
I dag åligger det dessutom Sverige och andra FN-medlemmar att tillämpa det av FN beslutade synsättet att världssamfundet har skyldighet att skydda utsatta människor i bland annat folkmordsliknande situationer ("responsibility to protect"). Det måste bli tillåtet att bland annat svenska biståndsmedel skall kunna användas för att uppfylla vårt FN-åtagande att skydda. Utan resurser blir åtagandet att skydda lätt ett verbalt tjusigt men tomt ord.
Sverige bör bryta upp från ortodoxi, förstelnade attityder och positioner i biståndspolitiken, som fixeringen vid det DAC-definierade enprocentsmålet. Kort sagt, jag vädjar om en förändrad liberal och svensk biståndspolitik!
Carl B Hamilton (fp)