Publicerad i Sydsvenskan den 10 september 2007
Säg nej till gasledningen
Reaktionerna på beskedet att den rysk-tyska gasledningen kommer att dras nära Sydsverige genom Bornholmsgattet har varit kraftiga. Att stå vid Ales stenar och blicka ut över havet blir nog aldrig detsamma. De kustboende är oroliga. Länsstyrelsen larmar om allvarliga konsekvenser för fisket. Flertalet experter och utredningar varnar än en gång för att den känsliga Östersjön skadas när diket för gasledningen grävs och giftiga bottensediment rörs upp. Inte heller tvånget att röja
botten från dumpade, halvt sönderrostade men ännu aktiva minor och kemiska stridsmedel från världskrigen har mötts med någon entusiasm.
Tonen i debatten är dock något uppgiven. Skulle en strandstat som Sverige ha tillräckligt politiskt kapital och ekonomisk kraft för att stå emot jättar som Tyskland och Ryssland? Delar av den regering som säger sig vilja befinna sig "i kärnan av det europeiska samarbetet" verkar tro att den skulle straffa ut sig själv genom att vara motvalls. Enligt samma logik skulle enbart EU-motståndare och opposition ha råd att ställa sig tveksamma till gasledningen. Så är det naturligtvis inte.
Som liberala EU- förespråkare är vi fullt medvetna om att det bara är genom internationellt samarbete som Sverige har en chans att både hävda sina egenintressen och påverka i större sammanhang.
Det är dock sant att frågan är komplicerad. Genom att sitta tysta accepterade den föregående regeringen både denna och ett antal andra gasledningar från Ryssland som prioriterade europeiska infrastrukturprojekt. För att få klarhet i vad socialdemokraternas agerande innebär ställde Olle Schmidt våren 2007 en fråga i Europaparlamentet till EU- kommissionen om dragningen av ledningen måste göras under Östersjön istället för över land - vilket folkpartiet förespråkar.
Att en dragning på Östersjöns botten skulle vara ett villkor dementerades i kommissionens svar. EU-kommissionen har inga synpunkter alls på sträckningen av ledningen, eftersom den anses vara "ett investeringsbeslutSom ett organ som skall se till EU:s samlade intresse har kommissionen dels ett ansvar för att säkra att Ryssland levererar gas till de EU-länder som efterfrågar gas, dels inte spelar ut
olika medlemsländer mot varandra. Samtidigt måste även Sveriges ansvar att lämna besked framhållas.
Om vi inte avser importera gas från Ryssland uppstår frågan: Vi har inga som helst fördelar av ledningen, varför skall då Sverige behöva plikta med miljö- och säkerhetspolitiska nackdelar i Östersjön?
Vore inte detta samtidigt ett ypperligt tillfälle att också visa solidaritet med våra baltiska grannar och aktivt motverka Rysslands försök att åter splittra det nyförenade Europa?
När det nu står klart att gasledningen planeras gå via Bornholm och den svenska kusten måste regeringen flagga för att den kan komma att säga nej. Om regeringen tiger sig genom frågans hela beredningsfas och inte någonsin påminner om att den kan komma att säga nej till gasledningen förlorar regeringen de facto
successivt handlingsfrihet.
Omvärlden - Ryssland och Tyskland - kan då lätt uppfatta svensk tystnad som ett tyst accepterande. Det skulle bli mycket tungt för Sverige att leverera ett "nej" om det beskedet kom som en blixt från klar himmel. Regeringen måste därför deklarera då och då att den förbehåller sig rätten att säga nej till gasledningen,
och säkerställa att inget land i vår omvärld skall inteckna ett svenskt ja.
OLLE SCHMIDT
CARL B HAMILTON