Publicerad i Sundsvalls tidning den 15 mars
Varannan svensk vill bygga ut kärnkraften
De globala utsläppen av koldioxid skenar. Vi upplever en av de varmaste vintrarna någonsin. De närmaste årtiondena kommer att bli kritiska och för att minska mänsklighetens klimatpåverkan.
Dessvärre speglas inte detta i miljöpartistens Sverker Ottossons inlägg om kärnkraft den 4 mars. Istället är artikeln full av sakfel.
Som en del av ansträngningarna att stoppa klimathotet bör Sverige använda sådan energi som, om möjligt, inte genererar utsläpp av växthusgaser. För folkpartiet finns inga skäl att avfärda några koldioxidsnåla energialternativ. Det gäller vindkraft, uppgraderad vattenkraft, vissa typer av bioenergi, samt på längre sikt solkraft, nya generationer kärnteknik, och förhoppningsvis vågkraft.
Det går dock inte att komma ifrån att dessa förnybara energislag under kommande kritiska 2-4 decennier är otillräckliga. Ottosson påstående att skälet till detta skulle vara att svensk kärnkraft är subventionerad är närmast enfaldigt.
När väl vatten- och kärnkraftverk är byggda är deras rörliga kostnader låga. Just kärnkraften i Sverige är dessutom belagd med särskilda skatter och avgifter, medan flera av de förnybara alternativen – som vindkraft – tvärtom är subventionerade direkt eller indirekt (med ”gröna certifikat”).
Så här lät det för 30 år sedan: ”Vad ska väck? Barsebäck! Vad ska in? Sol och vind!”. Men sol och vind aldrig kom ”in”. Trots årtiondens subventioner och stora satsningar på energiforskning finns än idag inte realistiska alternativ till kärnkraft. Alternativen till fortsatt kärnkraft är import av elenergi genom kablar från kolkraftverk på kontinenten, eller import av fossilgas i ledningar eller på LNG-fartyg.
Nedlagd kärnkraft driver upp elpriserna i Sverige. I artikeln skriver Ottosson att förnybara energislag skulle leda till fler arbetstillfällen. Nej icke. Miljöpartiets önskan att avveckla kärnkraften skulle leda till en storskalig import av el från bl. a kolkraftverk, med miljontals fler ton koldioxid utsläppt i atmosfären plus ett högre elpris i Sverige. Dubbelfel, alltså!
Den svenska basindustrin är i behov av trygg och prissäker energiförsörjning, och skulle ha färre arbetsplatser om elpriset går upp. Trygg försörjning med inhemsk kärnkraftsel är viktig för t ex SCA:s investeringsvilja. Ortviken med sina 1000 anställda förbrukar årligen 1,8 TWh i sin pappersframställning.
Det ökade importbehovet av energi som skulle uppstå om kärnkraften läggs ned är av samma storlek som hela den svenska industrins elbehov. Det kommer inte att gå obemärkt förbi.
Att kommande generationer skulle få betala för kärnkraftens försäkrings- och avfallskostnader är inte heller sant. Kostnaden för slutförvaring betalas år för år av kärnkraftsföretagen, som i sin tur tar ut kostnaden på elpriset. I elpriset finns redan en avgift per producerad kilowattimme inkluderad, vilket gör att alla som nyttjar el betalar för att kärnavfallet ska tas om hand. Pengarna – många miljarder kronor – finns fonderade och förvaltade, och ordningen är bestämd i finansieringslagen.
Ottosson hävdar att svensk opinion är starkt emot kärnkraft. Även på denna punkt har den notoriske Ottosson fel. Den senaste mätningen från januari 2008 visar att varannan svensk vill bygga nya kärnkraftverk, ett tal som dessutom stadigt ökat under senare år.
Eftersom klimathotet är akut kan utbyggd kärnkraft naturligtvis inte ensamt lösa den globala klimatkrisen. Men att mer kärnkraft inte ensamt bemästrar klimathotet är inget skäl för oss i Sverige att avvisa den som bästa alternativet för oss under överskådlig tid. Sverker Ottosson och hans partners inom socialdemokraterna och vänsterpartiet måste välja: Är kampen mot kärnkraft i Sverige viktigare än kampen för lägre utsläpp, jobb och välfärd?
För oss folkpartister är svaret klart: klimatförändringen är det överordnade problemet som mänskligheten omgående måste lösa. I den strävan är mer svensk kärnkraft en del av lösningen och inte problemet.
Carl B Hamilton,
riksdagsman och fp-talesman i klimat- och energifrågor
Lars Persson.
Gruppledare,
Folkpartiet i Sundsvall