Velkominn in i EU, Island

Nyhetsbyrån Bloomberg uppger att det pågår samtal mellan Ryssland och Island. Enligt Ryssland sker det för att genom ett lån ”försäkra stabiliteten i Europas finansiella system”.

Lånet kommer enligt ryska källor att vara i storleksordningen fyra miljarder euro. De ryska intressenterna lånar ut pengar till Island med motivet att Ryssland påverkas i hög grad av situationen och för att ”we are part of Europe and we want Europe to be stable”.

”Fan tro’t” (sa Rellingen). Sanningen är nog snarare att ryska intressenter möjligen skulle vara beredda att låna ut för att tjäna pengar och skydda ljusskygga fordringar på de numera förstatligade isländska bankerna.

Hur de ryska pengarna ursprungligen genererats vet nog få per­soner och isländska före detta bankirer var nog inte särskilt frågvisa.

En kris som denna kan få en sådan omfattning och ett sådant förlopp bara efter grav misskötsel. Det gäller inte bara bankirernas skötsel av landets banker utan även skötseln av Islands centralbank och finansinspektion.

Hur mycket har Island misskött sin lina och tillgång till krediter hos IMF? Det måste vara synnerligen mycket när regeringen finner sig nödd och tvungen att vända sig till ryska bankirer, och indirekt kanske även fått okej från Vladimir Putin för att låna.

Andra länder i motsvarande läge hade vänt sig till IMF och fått både råd och krediter. Är IMF:s villkor och sanningar för hårdsmälta för Islands regering och riksbank?

Hur kunde landets ledning, mitt i all kaos, häromdagen – i nådens år 2008 – besluta sig för att införa en fast växelkurs knuten till ett genomsnitt av valutor, men med en helt otillräcklig valutareserv som uppbackning, och utan strategi för valutapolitiken?

Föga förvånande tvingades ledningen för landet att överge den fasta växelkursen efter bara något dygn.

Den isländska demokratin får nu ta itu med frågan om vem som bär det politiska ansvaret för den bristande tillsynen av bankerna, den vingliga valutapolitiken och Rysslands­lånet.

Rimligen måste ett antal besluts­fattare på Island avgå och huvuden rulla – och det inte bara i bank­sektorn.

Ett ryskt lån på fyra miljarder euro vore dubbelt så stort som den isländska centralbankens (före detta?) totala resurser och innebär givetvis ryskt stormaktspolitiskt inflytande över Island.

Om inte annat så av det skälet borde lånet vara fullständigt otänkbart för ett litet självständigt land som Island.

Med tanke på Rysslands auktori­tära utveckling och Arktis ökade ekonomiska och säkerhetspolitiska betydelse för oss alla, bör vi i Norden – inte bara av solidaritet utan även av egenintresse – arbeta för att EU-länderna erbjuder Island ett långt bättre alternativ än att som förödmjukad nation med mössan i hand behöva uppsöka den ryska björnen för lån.

EU:s utvidgningskommissionär Olli Rehn uttalade sig i förra veckan för att EU-länderna ska kunna snabbehandla en isländsk ansökan om medlemskap i EU. Den skulle kunna behandlas inom ett år. Det är mycket bra!

Självklart skulle Island gynnas av ett medlemskap i både EU och euron. Ett starkare skydd inom den gemensamma marknaden och deltagande i den gemensamma valutan vore säkert ovärderligt för både stabilitet och tillväxt.

Den nya ledningen på Island, som det nu rimligen måste bli, bör ta chansen att söka stabilisera landet och dess ekonomi genom att omgående avisera att den avser att söka EU-medlemskap och snabbast möjliga deltagande även i euro­samarbetet.

Det borde vara möjligt för Island att vara med i euron inom tre till fem år om man på Island beslutar sig för det.

Välkommen, Island, till EU och euron!

CARL B HAMILTON
riksdagsman och ekonomisk-politisk talesman (fp)