Gustav Fridolin (MP) skriver att krisen på Irland till stor del är eurons fel, och att länder i eurozonens periferi har drabbats hårdast av finanskrisens efterdyningar (den 25/11).
Man kan lätt konstatera att Fridolin har fel genom att vända blicken österut. Finland, en liten ekonomi i Europas utkant och lik vår egen, har klarat sig marginellt bättre än Sverige sedan 1999 med euron som valuta. Förklaringen är att finska politiker dels har fört en ansvarsfull ekonomisk politik, dels inte har tillåtit någon fastighetsbubbla och bankkris att utvecklas.
Sanningen är att när ett land driver en vårdslös och slapp nationell ekonomisk politik blir det ekonomisk kris oberoende av valutasystem.
På Irland släppte regeringarna fram en fastighetspris- och låneboom utan motstycke. Politikerna ingrep inte med nödvändiga nationella åtgärder. Visst gjorde euron att man i Dublin inte kunde höja räntan, men mot en fastighetsprisbubbla finns det betydligt effektivare metoder än räntepolitik som man på Irland kunde ha utnyttjat. Den lättsinniga irländska ekonomiska politiken bestämdes inte heller i Frankfurt utan helt och hållet i Dublin. I fallet Grekland var grundproblemen andra: statistikfusk, korrupt politisk kultur, och slapp finanspolitik – inte primärt att räntan varit för några procentenheter för låg.
Att tro att dessa grundläggande brister i nationell politik inte skulle ha funnits om länderna behållit sin nationella valuta sedan 1999 är osannolikt naivt.
Sverige har ett starkt intresse av att andra länder sköter sin ekonomi och sitt bankväsende, följer strikta budgetregler och inte sprider negativa externa effekter till omvärlden. Därför välkomnar FP de förslag som EU-kommissionen lagt, även när de innebär steg mot överstatlighet med makroekonomisk övervakning och gemensamma strängare budgetregler. Ett starkare ekonomiskt samarbete är bästa medicinen för Sveriges och det tättbefolkade Europas ekonomiska stabilitet.
Carl B Hamilton
riksdagsledamot (FP), ordförande i riksdagens EU-nämnd
Olle Schmidt
Europaparlamentariker (FP)
Publicerad i Svenska Dagbladet 28 november 2010.