De människor som får bära konsekvenserna av oförmågan till en svensk insats med marktrupp i Libanon är vare sig Leni Björklund, Göran Persson eller Jan Eliasson. Det är de civila — män, kvinnor och barn — i Libanon som kommer att lemlästas och dödas av de minor och odetonerad ammunition som en svensk ingenjörsstyrka skulle ha kunnat eliminera.
Sveriges territorialförsvar skall enligt fattade beslut ha ersatts av en försvarsmakt som är utbildad och utrustad för internationella operationer. Men det nya försvaret fungerar inte idag. Det bevisas just nu av att den svenska regeringen — enligt egen uppgift — saknar förmåga att sända iväg en (1) enda ytterligare enhet av t ex svenska minröjare därför att den första (och enda?) svenska truppenheten redan är engagerad. Och detta kostar varje år ungefär lika mycket som förr, dvs ca 40 mkr kr. årligen i försvarsanslag. Det är sjukt.
Det vilar ett oerhört tungt ansvar på dem som har utformat den socialdemokratiska försvarspolitiken och de brister som avslöjas av oförmåga till en internationell FN-insats med bl a minröjande marktrupp.
Vid EU-nämndens sammanträde (24/8) presenterade regeringen sin ambition vad gäller att svara på FN:s förfrågan till medlemsländerna om att ställa upp med militära bidrag till en FN-styrka i södra Libanon. Målet, angivet i en nyss beslutad FN-resolution (nr.1701 den 11/8), är bl a en styrka på ca 15000 personer.
En knäckfråga är vilka "rules of engagement" (ungefär regelverket för rättigheter och skyldigheter) som truppen och dess befäl skall ha. Detta är ännu inte definierat. I vilken utsträckning skall FN-trupp ingripa om den upptäcker att vapen förs in i området? Skall man ingripa mot raider in i området? Skall man skjuta tillbaka om man blir anfallen eller är hotad, eller fokusera på att gå i skydd och söka säkerhet?
Regeringens position är: "Regeringens inriktning är att bidra till UNIFIL med en marin styrka. Denna kommer i sådana fall att omfatta en s.k kustkorvett och en tillhörande underhållsenhet, sammanlagt omkring 80 personer. Avsikten är att vi ska samarbeta med Norge, kanske även med ytterligare länder, och att insatsen löper på sex månader. Beredningen av denna fråga fortsätter nu. De fortsatta diskussionerna i FN om precisering av styrkans uppgifter [rules of engagement] är en viktig del av denna beredning."
En naturlig undran är varför just Sverige och Norge, som ligger i andra änden av Europa och inte patrullerar i Medelhavet, utväljs för att bidra med en marin enhet (kustkorvett)? Det hade legat närmare till hands med någon av de många strandstaterna vid Medelhavet kan man tycka. Utrikesministerns återkommande svar på den frågan var att detta styrts av "FN:s efterfrågan" som just varit fartyg för patrull längs kusten.
På min direkta fråga om Sverige indikerat till FNs sekretariat vad som vore lämpligt att begära från Sverige, svarade utrikesministern "nej" och att Sverige "inte planterat" något sådant i FN-sekretariatet. En reporter betraktade klentroget mig efter sammanträdet och frågande om jag trodde på detta besked. Mitt ärliga svar är jag tycker det låter något osannolikt, men att det naturligtvis inte kan uteslutas. Om Sverige faktiskt skulle ha "planterat" eller indikerat vad man skulle vilja få för slags begäran vore det inte särskilt konstigt, men det hade däremot varit oerhört allvarligt om utrikesministern skulle ha felinformerat riksdagen om en sak på en direkt fråga från en riksdagsledamot.
Både Försvarsutskottets ordförande Eskil Erlandsson och jag tog upp frågan om svensk marktrupp. Fp har tidigare föreslagit ingenjörsförband utbildade för minröjning och desarmering av odetonerad ammunition, inte minst som en åtgärd för att underlätta och minska riskerna i civilbefolkningens vardag. "När vi satsar nära 40 miljarder på insatsförband borde vi också kunna ställa upp med marktrupp omedelbart, säger Eskil Erlandsson till TT. Vi har inget att erbjuda på marken och inga förberedelser på gång." (TT den 24/8)
Det överraskande svaret från utrikesministern — i korthet och även till pressen — var att all den svenska personal som finns och som har dessa egenskaper i form av utbildning och utrustning redan är engagerade i Bosnien, och inga andra finns tillgängliga. På mina upprepade frågor — även till statssekreteraren i försvarsdepartementet — om när denna restriktion på tillgänglig svensk personal skulle kunna upphöra, kunde jag inte få några klart besked. Det skulle emellertid gå något fortare om Sverige skulle kunna luta sig mot stöd från andra länder.