I Dagens Industri den 4 och 5 juni framträder två näringslivstoppar och hävdar bl a att "objektivt finns [det] inga bevis" för klimathotet.
Det började med ett debattinlägg av tidigare styrelseproffset Per-Olof Eriksson, där han skrev att "vi kan bränna så mycket olja vi vill utan att orsaka skadlig uppvärmning" och att "en större befolkning kan försörja sig på jorden tack vare ökad halt koldioxid i atmosfären".
"Objektivt finns det inga bevis för att koldioxidutsläppen är så skadliga som man framställer dem", hävdade sedan Sverker Martin-Löf, ordförande i SCA och SSAB och vice ordförande i Svenskt Näringsliv. Martin-Löf menar också att frågan drivs av politiker "för att casha in mycket skatt". De två säger sig ha har stort stöd för sina åsikter hos andra i sin näringslivsomgivning. Sålunda menade i DI även finansmannen Mats Qviberg att koldioxiddiskussionen har "gått till överdrift".
Vad skall man tro?
Att efter 30 års klimatforskning år 2008 påstå att bevis för klimathotet saknas är som att hävda att jorden är platt, förneka bevisen för att den är rund, och dessutom begära att bli tagen på allvar.
Allt fler fakta, mängder av forskningsresultat och forskare, samt den kompromisslösa fysikens lagar har i minst 30 år pekat på ökade risker på grund av utsläpp av växthusgaser för klimatet. Tydligen är det ändå svårt för några att ta till sig den naturvetenskapliga problembeskrivningen, trots att den finns som "Excecutive Summary" (även på svenska!) i t ex "Vetenskapliga rådet för klimatfrågor" (Miljövårdberedningens rapport 2007:3, och IPCC:s sammanfattningar på svenska av SMHI och Naturvårdsverket, "FN:s klimatpanel 2007: Den naturvetenskapliga grunden. Sammanfattning för beslutsfattare", Rapport 5677, samt "FN:s klimatpanel 2007: Klimateffekter, anpassning och sårbarhet. Sammanfattning för beslutsfattare", Rapport 5704).
Eriksson och Martin-Löf riskerar naturligtvis att göra näringslivet en enorm björntjänst om de får stå oemotsagda av andra näringslivstoppar, varav många har hög teknisk och naturvetenskaplig utbildning, dessutom! Bilden av näringslivets höjdare som okunniga och likgiltiga för miljöfrågor och miljöhot befästs.
Vad värre är, utan enskilda företags medverkan kan inte klimathotet hejdas. För det krävs nya tekniska lösningar som enbart kan utvecklas i, och av, företag; och det är lösningar som vi som är marknadsekonomins anhängare vill ska vara kostnadseffektiva och kommersiellt gångbara.
Om näringslivets ledande personer inte skulle ta klimatfrågan på allvar kommer marknadsekonomiska lösningar att nedprioriteras. Istället kommer klimathotet att hanteras främst genom regleringar, förbud, subventioner och en ineffektiv och dyr klimatlagstiftning. Det är därför inte bara klimathotet som står på spel utan även klimatpolitikens uppläggning.