Idag publiceras två artiklar i samma fråga - vårt militära skydd - men med helt olika infallsvinklar och slutsatser.
Den ena är en dubiös artikel som talar om "FRA-lagens verkliga innebörd" i Dagens Nyheter (se nedan för förklaring till epitetet "dubiös").
Den andra artikeln, i Financial Times, skapar snart nog inrikespolitiska fantomsmärtor eftersom den blixtbelyser den praktiska konsekvensen av den tvehågsna svenska Natopolitiken:
Hotet mot Baltikums stabilitet är på allvar. I denna situation säger sig USA genom Nato vilja ta ansvar för skyddet av Baltikum. Men vill Sverige vara med? Är Baltikums sak vår?
Den amerikanske Natoambassadören säger till FT att "Nato är fast [besluten att uppfylla] åtagandet att försvara de baltiska staterna därför att de till skillnad från Georgien omfattas av [Natostadgans] Artikel 5 som garanterar försvaret av ett medlemsland av de övriga; "om det är en attack på dessa länder kommer vi alla att svara [på attacken]."
Nato måste därför - enligt ambassadören - genomföra "planering och övningar" för att stärka dessa länder. "Vi måste säkerställa . att Artikel 5 åtagandet är genomförbart inte bara som en politisk hållning utan också som en militär hållning." . och "inte på något provokativt eller hastigt sätt".
Detta uttalande ställer Sverige inför några viktiga och säkerhetspolitiskt närmast existentiella frågor, och därav prognosen om fantomsmärtor:
När nu Nato och USA planerar att i handling visa solidariet med Baltikum, ska Sverige deltaga i den militära planeringen, som ambassadören talar om? Ska Sverige ställa sig vid sidan av och titta på när andra länder planerar ansvar för våra grannländer och finslipar sin militära solidaritet tillsammans med dem?
Mitt svar är: Ja, naturligtvis, ska Sverige vara med i detta tilltänkta planeringsarbete.
Nästa fråga: Om Sverige deltar i planeringen, ska vi då även vara med i genomförandet, dvs. deltaga tillsammans med Natotrupp i militära övningar i hur omvärlden kan skydda Baltikum vid hot från Ryssland? Eller ska Sverige sitta på läktaren och på avstånd studera och avlyssna i etern hur Natoländerna tränar inför ryskt hot, och genomför praktisk solidaritet med Baltikum?
Mitt svar är: Ja, naturligtvis ska Sverige delta som om vi vore Natomedlem. Att inte deltaga vore att svika människorna i Estland, Lettland och Litauen och att avbörda oss på andra länder att utföra det praktiska, konkreta militära solidaritetsarbetet med Baltikum.
Att inte deltaga skulle dessutom strida mot vårt långsiktiga säkerhetspolitiska egenintresse att vara vänliga men mycket bestämda i relationen till Ryssland.
****************************
Dubiöst om FRA:
Enligt min kollega, juristen och ledamoten av försvarsutskottet som har att hantera FRA-frågan, Allan Widman, bygger dagens DN-debattartikel om FRA på en fatal sammanblandning av två olika lagar.
Dels nämns lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet (den som ofta kallas FRA-lagen) och dels Lag (2007:259) om behandling av personuppgifter i Försvarets radioanstalts försvarsunderrättelse- och utvecklingsverksamhet.
FRA-lagen anger vilka inriktningar och i förekommande fall sökbegrepp som kan användas för signalspaning. Den senare lagen anger hur uppgifter får sammanställas inom FRA när underrättelser inhämtats och lagts in i register eller uppgiftssamlingar och hur man får söka i dessa.
Av 11 § 3 st framgår således: " Vid sökning får personuppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse, medlemskap i fackförening eller som rör hälsa eller sexualliv användas som sökbegrepp endast om det är absolut nödvändigt för syftet med behandlingen."
Att en myndighet som t.ex. polisen vid övergepp mot barn får söka på dömda sexualförbrytare boende i närområdet anser väl de flesta naturligt. Lika naturligt borde vara att FRA får en möjlighet att i sina egna register söka på personer som t.ex. tidigare dömts för terroristbrott och som har koppling till extrema politiska eller religiösa organisationer.
Man kan naturligtvis tycka att det är olyckligt att ordet "sökbegrepp" förekommer i båda lagarna, men samtidigt bör forskare på området kunna se de olika lagarnas syften och tillämpningsområden.
I artikeln nämns även en rad exempel på att politikerna inriktat mot bland annat flykting- och migrationsrörelser, valuta- och räntespekulationer, etniska och religiösa konflikter, försörjningskriser, miljöhot etc. Inget av dessa exempel nämns i specialmotiveringen till 1 § FRA-lagen, där de skulle återfunnits om det var möjligt för FRA att spana mot sådana företeelser.
Den uppräkning som debattörerna gör är i stället hämtad från det beskrivande kapitlet 4 i propositionen "Den svenska säkerhetspolitiska utvecklingen" (sid 17). Signalspaning i tråd är tillräckligt grannlaga och allvarlig utan att debattörer, som borde veta bättre, inte korrekt refererar lagarnas innehåll.