Klimathotet och miljöpartiet
(En längre version publicerad igår i Svenska Dagbladet, Brännpunkt, tillsammans med Karin Granbom, rdl fp från Lindköping.)
Klimathotet skall vara bärande tema för miljöpartiets kongress nu i kristihimmelsfärdshelgen. Må så vara i språkrörens högtidstal.
Men när det kommer till genomförbar klimatpolitik har miljöpartiet försatt sig i en paradoxal position. Partiet säger nej till EU och därmed nej till att i verkligheten genomföra en ambitiös klimatpolitik. Att motarbeta ett starkt EU och dessutom intensivt och kontinuerligt arbeta för Sverige skall lämna EU är att motarbeta kampen mot det globala klimathotet. I valet mellan vad som är viktigast att bekämpa har miljöpartiet fastnat för att svenskt EU-medlemskap är ett större hot än den globala uppvärmningen. Om inte, hade partiet lagt sitt EU-motstånd på hyllan.
EU:s insatser är - än så länge - det starkaste hoppet för framtiden när det gäller klimathotet. EU är den mest ambitiösa och den mest välorganiserade politiska kraften i det globala klimatsamarbetet. De 27 medlemsländerna har tagit gemensamma, och för alla medlemmar, bindande beslut, om åtgärder för en effektivare europeisk och global klimatpolitik. EU har ingått ett 50-tal miljöavtal med andra viktiga aktörer i världen. Ytterligare länder knackar på EU:s dörr. Med ett växande EU blir effekten av de egna ambitionerna, liksom den möjliga påverkan på omvärlden, allt större. Varför skulle kraften i klimatarbetet förbättras om Sverige lämnade EU? Den som tror att Sverige på egen hand skulle kunna uppnå mer än EU i den globala miljöpolitiken måste vara mer än lovligt naiv.
I vår har EU-länderna beslutat att minska utsläppen av växthusgaser med minst 20 procent (jämfört med nivån 1990) fram till år 2020. Om EU tillsammans med omvärlden når en ny global överenskommelse som ersätter Kyotoavtalet ska unionen öka sitt bidrag till 30 procent. EU-länderna har tagit ledningen för att nå nya globala åtaganden.
Utöver minskade utsläpp av växthusgaser driver EU nu på omställningen av energiförsörjningen. EU-länderna har beslutat att till 2020 ska 20 procent av all elkonsumtion komma från förnybara energislag och 10 procent av alla drivmedel ska vara biodrivmedel.
Kyotoavtalet för minskade koldioxidutsläpp hade havererat utan EU:s insatser efter USA:s nej 1997. Utkastet som då diskuterades höll på att bli ett helt dött papper, men så blev det inte, utan avtalet räddades av EU - och lever, även om det är mycket otillräckligt.
Innan Kyotoavtalet löper ut 2012 behövs ånyo en uppgörelse om ett internationellt avtal. Det är mycket möjligt att det blir den svenska regeringen som under sitt EU-ordförandeskap 2009 får hålla i slutförhandlingen.
Två riksdagspartier är emot EU och kräver svenskt EU-utträde. Om (mp) och (v) fick bestämma skulle Sverige inte sitta vid förhandlingsbordet och utöva inflytande när EU beslutar i klimatfrågor. Skulle det alltså vara bättre att vi svenskar sitter på läktaren när den globala klimatpolitiken utformas av EU, USA, Kina m fl klimatpolitiska stormakter?
Konsekvensen av mp:s EU-hållning är att våra klimatpolitiska vänner inom EU skulle gå miste om en stark supporter som skulle bidra till att hela EU höjer sina ambitioner och effektiviteten i det globala klimatarbetet. Resultatet av mp:s EU-politik är att Sverige skulle avsäga sig möjligheten till ett kontinuerligt inflytande under de kommande kritiska två-tre decennierna.
Ska Sverige driva klimatpolitik på allvar räcker det inte att predika. Ansvarstagande länder måste också ha redskap och organisation för att förverkliga höga politiska ambitioner. Så länge som miljöpartiet vill att vårt land ska lämna EU saknar partiets klimatpolitik all trovärdighet.
Carl B Hamilton, riksdagsledamot (fp), talesman i energi- och klimatfrågor
Karin Granbom, riksdagsledamot (fp), ledamot EU-nämnden
Vill du sluta ta emot detta nyhetsbrev? Klicka på länken: Avprenumerera