30 november 2008
carl.b.hamilton@riksdagen.se
Hamiltons blandning
Skrota satsningen på ytterligare utbyggd vindkraft!
Förra hösten föreslog Energimyndigheten att planeringsmålet för vindkraft i Sverige år 2020 ska sättas till 30 TWh/år (DN-debatt 30/11). Det vore en dramatisk ökning från dagens knappt 2 TWh vindkraft per år. Någon ekonomisk kalkyl presenterades dock inte. Inte heller förklarades motiven för att sätta ett planmål för just vindkraft i en marknadsekonomi med en i övrigt fri elmarknad. Så låt mig presentera både en ekonomisk kalkyl och en klimatkalkyl.
(Detta är en något längre version av min text publicerad på DN-debatt den 30 november 2008.)
Vindgenererad el är idag inte kommersiellt lönsam. På grund av dess attraktiva klimategenskaper har man dock politiskt beslutat att stödja vindkraft, liksom andra "förnybara" energislag. I Sverige sker detta i huvudsak genom ett system med så kallad kvotplikt. Det innebär att en viss andel av ett elbolags sålda el måste komma från förnybar el. Elbolagen måste därför köpa en viss mängd "elcertifikat" av producenter av förnybar el för att uppfylla sin "kvotplikt". Kostnaden för dessa certifikat läggs sedan på elpriset. Det blir därmed konsumenterna som i slutändan får betala för stödet till förnybar el. Konsekvensen av stödsystemet är densamma som om en särskild skatt lagts på konsumenternas elförbrukning, och skatteintäkten öronmärkts för förnybar elproduktion. Elintensiv industri är dock befriad från kvotplikten, vilket gör att det är hushållen, övrig industri och alla småföretag som betalar nationens merkostnad för den dyrare förnybara elen.
Energimyndigheten beräknar att nuvarande pliktsystem kommer att ge drygt 8 TWh/år vindkraft till 2015. När stödsystemet infördes var det tänkt att stödet skulle kosta ca 20 öre/kWh. Eftersom storleken på stödet bestäms av utbud och efterfrågan på förnybar el, kan dock priset på elcertifikat lätt springa upp till väsentligt högre tal än 20 öre/kWh på grund av ökad konkurrens om den förnybara energiproduktionen. Det är precis vad som skett. Noteringen under 2008 ligger på över 30 öre/kWh, dvs. plus 50 procent.
Vad blir då elkonsumenternas merkostnad? Varje anläggning får stöd under en femtonårsperiod. För att undvika varje tendens till överskattning räknar jag med endast 25 öre/kWh i stöd i kombination med en prognos om 8 TWh/år vindkraft och 15 års stödperiod för varje anläggning. Då blir konsumenternas merkostnad över elpriserna ca 30 miljarder (mdr) kr (25*8*15). Detta tal är en medveten underskattning eftersom en del av vindkraften byggs till havs och får en särskild "miljöbonus" om 14 öre/kWh t.o.m. 2009, som jag dock här bortser från.
För att nå Energimyndighetens planmål om 30 TWh vindkraft/år till 2020 krävs alltså att ytterligare 22 TWh/år vindkraft byggs utöver gällande mål. Energimyndigheten bedömer att 12 TWh/år av dessa bör vara landbaserad produktion och 10 TWh/år havsbaserad. Vid oförändrad stödnivå innebär den större utbyggnaden av landbaserad vindkraft en ytterligare kostnad för konsumenterna om 45 mdr kr. Stödet till havsbaserad vindkraft anges av Energimyndigheten "behöva minst fördubblas" för att de 10 TWh till havs ska bli verklighet, vilket alltså innebär en ytterligare kostnad på minst 75 mdr kr för elkonsumenterna. Till dessa tal ska läggas Svenska Kraftnäts uppskattning om minst 25 mdr kr som myndigheten anser krävs för investeringar i nät mm för att överföra, balansera och reglera 30 TWh/år vindkraft.
Den totala påtvingade kostnadsökningen för elkonsumenterna blir sålunda mycket lågt räknat ca 175 mdr kr. Denna summa springer dock upp till långt över 200 mdr kr om kvotpriset skulle ligga kvar på dagens nivå på över 30 öre/kWh. Någon diskontering är här inte gjord. Det påverkar dock inte huvudslutsatsen: Energimyndighetens förslag innebär att en närmast enorm ytterligare kostnad läggs på främst hushållens elräkningar.
Men kommer inte kostnaden för vindkraft att sjunka med tiden? Det stämmer att vindkraftverken har blivit effektivare, fått högre tillgänglighet och bättre anpassningsförmåga till olika vindförhållanden. International Energy Agency (IEA) uppskattar att framtida kostnadsminskningar för landbaserad vindkraft tack vare teknisk utveckling kan komma att uppgå till i storleksordningen 10 procent per år under antagande om en samtidig global kapacitetsfördubbling vart tredje år. Det gör att landbaserad vindkraft långsamt får lägre kostnader. Det motverkas dock av att vindkraftproducenter successivt tvingas välja allt sämre lägen på land och gå till havs.
Dessutom ökar efterfrågan på vindkraft i resten av världen vilket driver upp priserna på verken. EU:s krav på mer förnybar energiproduktion - som i mångt och mycket är ett lätt maskerat självförsörjningsmål gentemot Ryssland - gör att många länder i Europa planerar för utbyggnad av bland annat vindkraft fram till 2020. Det driver upp priserna på vindkraftverk eftersom den globala produktionskapaciteten än så länge inte hänger med den kraftigt ökade efterfrågan på anläggningar, och priset skenar. Prisutvecklingen visar på risken med att sätta upp ett TWh-mål utan hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna.
En betydligt högre teknisk effektivitet krävs för att få ner kostnaderna för vindkraft, och alternativen till vindkraft måste bli relativt väsentligt dyrare, innan vindkraft blir ett för folkhushållet lönsamt energislag. Å andra sidan pågår en teknisk utveckling även av andra energislag, som till exempel kärnkraft och även vattenkraft. Lägre kostnader för vindkraft behöver därmed inte innebära förbättrad relativ konkurrenskraft.
Planer på vindkraftanläggningar möts ofta av protester från allmänheten inte bara i Sverige. Sådana protester driver vindkraften till havs och till glesbygd, med åtföljande höga överföringskostnader till befolkningscentra. Havsbaserad vindkraft är i dagsläget betydligt dyrare att installera och driva, även när man tagit hänsyn till dess högre produktionsförmåga.
EU har som ett av sina klimatmål att andelen förnybar el ska öka med 20 procent till år 2020. Det skulle kunna tas till intäkt för att konsumenternas ökade elkostnader är nödvändiga för att Sverige ska nå EU-målet. Folkpartiet anser dock att det i den målflora som finns inom EU att medlemsländerna måste göra en prioritering. I den prioriteringen ska enligt vår mening det övergripande målet vara att minska utsläppen av växthusgaser. Världen hotas inte av klimatkatastrof om andelen förnybar energi inte når upp till en viss procentnivå. Däremot hotas världen akut av ökade utsläpp av växthusgaser. När så krävs ska Sverige, med likasinnade länder, sålunda eftersträva att införa en hierarki beträffande EU:s klimatmål där förnybarmål i energipolitiken underordnas klimatmålet. Då kan Europa på ett effektivare sätt möta klimathotet.
Förutom stödkostnaderna för vindkraft finns en central miljöinvändning vad gäller storskalig vindkraft, dvs. den stora mängd vindkraftverk som krävs. De 48 verk som står på den nyligen invigda vindkraftparken Lillgrund i Öresund kan tas som exempel. Varje sådant verk producerar 0,006875 TWh/år. Det innebär att det behövs nära 4400 sådana vindkraftverk, eller motsvarande 91 vindkraftparker av Lillgrunds storlek, för att nå ett planeringsmål på 30 TWh. Eftersom många av verken istället kommer placeras på land och ha lägre effekt blir det verkliga antalet vindkraftverk betydligt större. Att hitta så många platser i Sverige att bygga storskaliga vindkraftparker på utan att det upplevs som mycket stora ingrepp i vår miljö känns nära nog omöjligt.
En annan jämförelse är att det behövs så mycket som ca 40 nya sannolikt svårplacerade vindkraftparker av Lillgrunds storlek för att producera lika mycket el per år som en enda kärnkraftsreaktor av den typ som nu byggs i finska Olkiluoto.
Vindkraften har sin komparativa fördel i småskalig och lokal elproduktion, allt från små vindsnurror för att ladda båtbatterier, via så kallade gårdskraftverk, till vindkraftkooperativ för egenproduktion. Men vindkraft kan inte ersätta till exempel kärnkraft och bli ett realistiskt storskaligt energialternativ.
När det gäller klimatmålet och minskade utsläpp av växthusgaser är vindkraft mycket underlägsen kärnkraft. För stödsumman 175 mdr kr (se ovan) får man en minskning av utsläppen med 24 milj. ton koldioxid per år under ett vindskraftverks livslängd, max 20 år. För samma summa kan man bygga fyra, nya och säkrare, finska reaktorer som tillsammans skulle minska utsläppen med ca 40 milj. ton koldioxid i ca 60-75 år, dvs. för samma summa ger kärnkraften 66 procent större utsläppsminskningar per år under upp till 50 års längre tid!
För klimatet, elkonsumenternas och miljöns skull bör därför Energimyndighetens plan att gå från 10 till 30 TWh vindkraft skrotas. Det var också folkpartiets partiråds beslut nyligen. Målet är exempel på gammalt planekonomiskt feltänkande och är motsatsen till att "sätta pris på miljön". I en modern miljömedveten marknadsekonomi används istället samhällsekonomiska styrmedel som stimulerar aktörerna till rationella investeringsbeslut mot relevanta mål.
Dessutom bör förbudet mot att bygga nya kärnkraftsreaktorer upphävas så att kraftbolagen kan investera sina vinster i kostnadseffektiv och klimatsmart svensk energiproduktion, som inte kräver ekonomiskt stöd från staten. Då, men bara då, kan Sverige driva ned sina utsläpp av växthusgaser med de 80-90 procent som krävs till 2050. Med förlitan på vindkraft misslyckas vi med den uppgiften.