14 juni 2008
Hamiltons blandning
Tio nej-skäl till folkomröstning om EU-fördraget.
Det irländska nej:et till EU-fördraget aktualiserar frågan om motsvarande omröstning här i landet. Mot en sådan folkomröstning finns flera hedervärda demokratiska skäl:
1. Det liggande förslaget till fördrag ändrar inte på något väsentligt sätt Sveriges nuvarande ställning inom EU, eller Sveriges rättigheter och skyldigheter inom Unionen. Däremot förbättrar förslaget jämfört med nuvarande Nice-fördrag både Unionens demokrati och effektivitet, och är närmast en förutsättning (i efterhand visserligen) för EUs östutvidgning.
2. Nice-fördraget och svenska fördragsmotståndare hindrar sju-åtta aktuella länders önskan om EU-medlemskap. Enligt Nice-fördraget kan EU inte utvidgas ytterligare, vilket fördragsmotståndarna nogsamt undviker att nämna; de föredrar uppenbarligen Nice-fördragets maxbestämmelser om antalet EU-medlemmar som om, om det följs, förhindrar hett eftertraktade EU-medlemskap för sju-åtta aktuella länder, inklusive Turkiet.
3. En folkomröstning i Sverige om det liggande förslaget leder vid ett nej till en folkomröstning om medlemskapet: det vore en omröstning om Nicefördraget, om EU:s arbetssätt, och EU:s fortsatta utvidgning. Skulle det bli ett nej leder det till en ny omröstning om det svenska EU-medlemskapet. Så bjuder logiken. Det vill Vänstern gärna eftersom det partiet aktivt driver att Sverige skall lämna EU (miljöpartiet är på glid till att acceptera EU-medlemskapet). Vi andra, däremot, som inte vill vända ryggen åt fortsatt utvidgning eller åt Baltikum, Danmark, Finland, Storbritannien, Polen och övriga EU-länder har ingen anledning att hjälpa EU-utträdarna i deras plogande för ett svenskt EU-utträde.
4. Ännu en folkomröstning skulle konkurrera med riksdagsvalet som är - och bör noga vårdas som - den överordnade kanalen för folkligt inflytande i vår svenska parlamentariska demokrati.
En folkomröstning om nya EU-grundlagen skulle befästa det olyckliga förhållandet att EU-frågorna ges en gräddfil i svensk politik. Tvärtom bör europafrågorna inordnas mera och debatteras livligare i de vanliga riksdagsvalen och riksdagsarbetet! Det är därför viktigt att europafrågorna inte frikopplas från regeringsfrågan, vilket sker om EU-frågorna hänvisas till folkomröstningar. De skall inte heller lyftas ut ur det vanliga parlamentariska arbetet. Alltså: ingen gräddfil för EU-frågor - inga fler EU-folkomröstningar!
5. Om man är fullkomligt övertygad om förslaget till nytt EU-fördrag bör ställas under folkets prövning och avgörande, är det därför bättre om det utlyses ett extra riksdagsval fokuserat på just den här frågan.
6. Folkomröstningar är i den statsvetenskapliga teorin ibland sett som ett nobelt instrument i demokratins tjänst. I praktiken har de ofta visat sig vara soptunnor för mindre nobla känslor och levererat demokratiskt svårtolkade utslag i konflikt med parlamentsvalens resultat i de europeiska representativa demokratierna. T ex besvarar väljaren kanske lika mycket, eller litet, på frågan som står tryckt på valsedeln, som på frågan om den sittande regeringens popularitet.
7. En folkomröstning är inte - som många oreflekterat gärna tror - en opinionsyttring sprungen direkt ur folkdjupet och fri från den gamla vanliga partipolitiken. Frågornas formulering i omröstningen, tidpunkten för densamma, kampanjerna och tolkningen av resultatet under kommande riksdagsår, kommer med nödvändighet att skötas av det gamla vanliga partipolitiska systemet.
8. En ny folkomröstning skulle leda till att folkomröstningarnas ja- och nej-sidor från 1994 och 2003 återuppstår. De båda sidorna skulle med sina kampanjer gräva upp de nu med viss möda igenskottade skyttegravarna. Det vore olyckligt. Istället är det viktigt att få större kraft i Sveriges europaengagemang inför ordförandeskapet. Vad Sverige behöver för att vinna större inflytande i EU är samstämmighet, inte återuppväckt intern splittring.
9. Några tycker att folkupplysning motiverar folkomröstningar. Är då folkomröstningar den erfarenhetsmässigt bästa eller effektivaste metoden för ökad folkupplysning? Det är verkligen ett tveksamt.
Ett är den besserwisser attityd och dito demokratisyn som finns outtalad, nämligen att väljarna inte begriper sitt eget bästa. Hade de gjort det, så är logiken, hade det informerat sig mera. Eftersom väljarna inte gör det måste demokratins paternalistiska besserwissrar påtvinga folket ökat kunskapsinhämtande. Ett annat feltänk är tron att politiska kampanjer på ett överlägset sätt väljer att fokusera på den mest relevanta sakkunskapen, tidsperspektivet, m.m., samt kan kommunicera desamma på ett överlägset sätt till medborgarna Vad finns det för empiri för den tanken?
Sverige har en ca 150-årig tradition med bildningsförbund, folkbildning, successivt utbyggd skola, universitetsväsende och bibliotek, och alltmer professionella fack- och dagstidningar, internet, samt etermedia. Tanken att trots denna växande flora av rika kunskapskällor det skulle krävas just folkomröstningar som överlägsen metod för att pressa medborgarna till ökad kunskapsinhämtning är uttryck för en elitistisk herremanssyn snarare än nobelt demokratiskt sinnelag.
10. Avslutningsvis, mot bakgrund av det 34-procentiga valdeltagandet i senaste svenska EP-valet, tänk om det i en folkomröstning om förslaget till EU-konstitutionellt fördrag skulle bli mindre än 50 procents valdeltagande. Vilken vägledning och legitimitet ger utslaget i en sådan omröstning? Ingen. Man kan lägga märke till att fördragsfrågan varit en potentiell valfråga både 2002 och 2006 men att väljarna inte krävt besked på ett sätt gjorde att partierna lyfte fram EU-fördraget i dessa valrörelser.