Med pistolen mot tinningen tvingas skattebetalarna i USA ställa upp med 700 mdr dollar till ruttnande banker. Kan det hända här?
Maktkampen i Washington rör inte bara den exakta summan utan lika mycket villkoren så (i) att skattebetalarna senare kan få tillbaka så mycket pengar som möjligt, (ii) att upprepningar och framtida lättsinne på finansiella marknader motverkas, och (iii) att de på finansiella marknader med insider eller insiderliknade kunskaper som roffat åt sig och sprungit fortast till utgången i krisens kaos inte får behålla sitt gods.
Samtidigt är skattebetalarna också sparare i banker och räddningsaktionen fungerar indirekt som en (dyr) insättargaranti och jobbräddare.
Den amerikanska bankkrisen är ett makroekonomiskt marknadsmisslyckande av aldrig tidigare skådad omfattning. Men mekanismerna som sätter en sådan här snöboll i rullning har vi sett många gånger förr. Men aldrig har en finansiell snöboll fått rulla så länge och bli så stor.
Den första punkten, att återvinna pengar till skattebetalarna, handlar dels om nationalisering av ägandet av banker, dels hur bankvraken skall rekonstrueras så att de återfår sin intjäningsförmåga. Självklart är kongressbeslut över partigränserna som leder till banknationalisering svårsmält, och något av ideologisk självstrypning. Inte ens SSU har haft banknationalisering på sin kravlista sedan Bosse Ringholm och 1960-talet. Icke desto mindre är temporär nationalisering det som behövs, dvs. att staten övertar aktierna som ger inflytande.
Rekonstruktionen måste hålla på till dess sista lån är återbetalat eller avskrivet i det gigantiska spagettiberget av obegripligt komplext konstruerade lån. Det får man nog hålla på med några år i särskilda amerikanska finansiella städbolag, typ svenska Securum på 1990-talet, där man dumpar dåliga, "förgiftade", lån.
Men långt dessförinnan, ja omgående, måste nya kvastar och ny organisation in i fallerade banker för att rädda och ta hand om de friska delarna, och se till att de kommer igång igen med sin uppgift att sammanföra utlånare/sparare och upplånare/investerare. Annars blir det inga investeringar, människor kan inte spara på ett högavkastande och säkert sätt till t ex pension och lägenhet, inköp och jobb upphör. Kort sagt krisen på finansiella marknader sprider sig till andra, reala, marknader - inte minst arbetsmarknaden och jobben.
Att hindra framtida lättsinne är helt enkelt att våga vägra lyssna på marknaden och dess megafoner när de kräver lägre räntor och nya räddningsaktioner ("bail-outs"). Den så hyllade förre Federal Reserve-chefen Alan Greenspans eftermäle blir att han bäddade för krisen genom släpphänthet, och mjukhet mot marknaden. Och vem brukade hylla honom? Jo, marknaden och dess mediabevakare, som i mångt och mycket får sin information och sitt perspektiv av marknadsaktörerna.
I Sverige finns en ohelig allians mellan facket och marknaden som båda har en traditionell Greenspan-bias till förmån för låga räntor och, om lättsinnet väl varit framme, mjukhet inför förslag om någon form av räddningsaktioner i ett krisläge. Få inlägg är så uppskattade hos kompisarna på marknaden som att kritisera myndigheterna.
För egen del ser jag gentemot marknaden och arbetsmarknadsparterna osjälvständiga ekonomi-media som den största finansiella risken för lilla landet Sverige. En osjälvständig mjukhet, och journalismen-ideologins höga beredskap att kritisera riksbank och regering när de agerar - å skattebetalarnas vägnar! - strängt och strikt, bäddar för finanskrisproblem den dagen när 1990-talskrisen är glömd och de ärrade aktörerna pensionerade. Den här årgångseffekten kan kanske motverkas genom tuffare och mer självständiga och kompetenta myndigheter, dvs. främst finansinspektionen, riksgälden och konkurrensverket, förutom redan självständiga Riksbanken.
Men sedan hänger extremt mycket av ansvarstagandet på finansministern och på regeringen. De ska ju omväljas, bevars.
Idag: Vem litar du som väljare på i en finansiell kris? Den för budgetöverskottsfixering kritiserade finansministern Anders Borg, eller den verbalt vulgomaximerande Thomas Östros, ekonomitalesman (s)? Alltså: Frågan om trovärdigt ledarskap i politiken kommer man aldrig undan.
Den tredje punkten, att hantera de snabbtänkta och mot dörren mest snabbspringande får anstå till annat tillfälle. Nu skall jag träffa Anders Borg och stans nationalekonomer.