Om krav på Mubaraks avgång bara leder till att han kliver åt sidan och lämnar plats för sin hårdföre vicepresident - general och säkerhetstänstens egen man - ökar knappast möjligheterna att Egypten får fria och rättvisa val. Tvärtom. Våra krav bör därför inte fokusera på Mubaraks öde utan på behovet av en helt ny regim som eftersträvar demokrati och reformer som leder till en dynamisk marknadsekonomi.
Just nu blir landet successivt ekonomiskt förlamat. Man kan fundera över om inte demokratikraven på gatorna snart ersätts av rena hungerkravaller, om och när den svaga egyptiska ekonomin imploderar med ytterligare ökad arbetslöshet och fallande inkomster som följd. Läget blir snabbt alltmera mänskligt förtvivlat och ekonomiskt förvirrat i den här typen av situationer.
EU och andra länder bör därför förutom (1) självklara krav på demokrati och rättvisa val bereda sig på (2) att staga upp en ny regim med lån och kortsiktiga gåvor, samt erbjuda långsiktigt stöd för att möjliggöra genomgripande reformer på det ekonomiska området. Det handlar -- kort -- om att införa konkurrens, att företag ska eftersträva lönsamhet och vinst, samt incitament för att höja effektiviteten, slopa slöseri och oklart motiverade subventioner till höger och vänster, och motverka korruptionen.
Kort sagt: det räcker inte med demokrati, det krävs också marknadsekonomi för att Egypten ska kunna få en bättre framtid.
Turistindustrin - som kortsiktigt är en utomordentligt viktig inkomstkälla och skapare av jobb - bygger dock dessutom på förtroende för egyptiernas förmåga att tillhandahålla turisterna personlig säkerhet. Där kan omvärlden inte göras så mycket.