Det är viktigt att Sverige går med i europakten. Ju förr dess bättre. 23 av 27 EU-länder har redan nu gått med. Det är ett politiskt faktum. Invändningarna från svenska EU-motståndare, facket och socialdemokraterna saknar rättslig grund och håller inte heller politiskt.
(Denna text är en version med utförliga källhänvisningar till de positva euro-pluspakt besluten i Danmark och Finland (i bilagor), samt till Lissabonfördraget, samt en större längd och uppriktighet jämfört med den artikel som Jan Björklund och jag publicerade i Dagens Industri den 30 mars 2011.)
Europa är en geografiskt komprimerad och tättbefolkad kontinent. Erfarenhetsmässigt sprider sig ekonomiska problem till grannarna. Om arbetslöshet, inkomstbortfall och kriser drabbar övriga Europa kan vi i Sverige omöjligen värja oss annat än temporärt. Inom EU tar länderna nu i rask takt beslut som syftar till att förebygga ekonomiska kriser och göra Europa mer politiskt och ekonomiskt robust. Det ska finnas regelverk för hantering av kriser om de ändock skulle uppstå. Om länder drar på sig budgetunderskott, skuldberg, bankkonkurser och andra stora obalanser hotas inte bara deras egen ekonomi, medborgare och sysselsättning.
Av detta skäl ligger det i Sveriges intresse att vara med vid de bord där beslut tas som påverkar Sverige. Det ger oss möjlighet att skydda våra egenintressen så att inte andra länder i vår frånvaro fattar beslut som missgynnar oss, och inte stämmer med våra nationella bestämmelser, praxis och institutioner. Detta förhållningssätt har till nu också varit en klassisk linje i svensk europapolitik under alla olika regeringar sedan Olof Palme, och särskilt efter Berlinmurens fall 1989 och Sveriges EU-ansökan.
Enligt liggande förslag ska EU-länder med hotande obalanser i förebyggande syfte identifieras och sedan på ett tidigt stadium rekommenderas att räta upp sina problem. Javisst, det innebär att inom EU-samarbetets ram att utsättas för kollegialt tryck av grannarna! I sista hand, om man har euron, kan en regering föreläggas åtgärder för att skydda sin egen och grannarnas ekonomi och sysselsättning.
Inspektion utifrån är inget nytt för Sverige. Årliga analyser och rekommendationer sker redan idag genom de ekonomiska granskningar som bl. a Sverige utsätts för av OECD, Internationella Valutafonden (IMF) och EU-kommissionen.
Vad det nu bland annat handlar om är att på europanivån införa den typ av strikta budgetregler och strukturreformer som vi i Sverige införde redan efter 1990-talskrisen. Eftersom Vänsterpartiet alltid har varit emot dessa är det föga förvånande att Vänsterpartiet nu söker ta den politiska ledningen i Sverige mot att införa sådana förändringar på EU-nivån.
Folkpartiets viljeinriktning är den motsatta. Vi bejakar EU-samarbetet och vill att Sverige ska vara med och stödja alla ansträngningar som nu görs för en bättre ekonomisk styrning av Europas länder. Vi är emot att Europa ska tillåtas vara en kontinent där budgetunderskott, skulder och bankkriser kan löpa amok och smitta grannarna - oss! Sverige har dessutom på just området ekonomisk styrning viktiga bidrag att ge övriga Europa, och vi skyddar Sveriges egenintresse genom att vara med istället för att stå utanför.
Av 27 EU-länder går nu 23 med i europakten nu i vår. Det gäller bland annat Danmark och Finland. Det är två grannländer som i det mesta är mycket lika Sverige. De har starka fackföreningar och ingen statlig inblandning i lönebildningen, bland annat. Vad är det som fack, regeringar, och riksdagsmajoriteter i dessa två länder inte förstått, men som däremot svenska socialdemokrater, övriga i oppositionen och facket anser sig begripa så mycket bättre? I våra granländer säger man ja till europakten. I Sverige säger oppositionen nej till en klassisk linje i svensk europapolitik och vill därmed inte vara med och påverka.
Låt oss begrunda våra två grannars analys och resonemang!
Finska riksdagens EU-nämnd konstaterar i sitt utlåtande att europakten "inte är en legalt bindande överenskommelse" och att den inte uppfyller bl a Lissabonfördragets villkor för detta. Vidare skriver man att "det förefaller naturligt att uppfatta dokumentet och euroländernas toppmöte som en normal ansträngning av en grupp medlemsländer att påverka [EU-27:s] officiella toppmöte."
Hänvisningen till Lissabonfördraget gäller bl. a dess bestämmelser att unionen och dess medlemsstater "tar hänsyn till skillnader i nationell praxis, särskilt när det gäller avtalsförhållanden", och att "Unionen skall erkänna och främja arbetsmarknadsparternas betydelse på unionsnivå och därvid ta hänsyn till skillnader i de nationella systemen. [Unionen] skall underlätta dialogen mellan arbetsmarknadens parter med respekt för deras självständighet." (Se Artiklarna 151, 152, och 153).
Danmark står i likhet med Sverige utanför euron. Det hindrar inte Folketingets EU-nämnd från att vara positiv till danskt deltagande i europakten: "Europakten respekterar de nationella arbetsmarknadsmodellerna, inklusive arbetsmarknadernas parters självständiga kompetens med avseende på löner och arbetsvillkor. Löne- och arbetsmarknadsförhållanden är sålunda fortsatt nationell dansk kompetens. .Europakten bekräftar det existerande EU-samarbetet om ekonomisk politik. . Europakten innebär inte nya processer för kravställande på länderna om ekonomisk politik eller nya sanktioner. . Europakten har karaktär av ett politiskt men icke juridiskt avtal. Därför innebär europakten icke någon juridisk förpliktelse t ex beträffande en [viss] budgetlag."
Svenska LO, TCO och Saco har i ett redan p.g.a. dess okunnighet famöst brev till svenska riksdagens EU-nämnd påstått att EU med liggande förslag får "utökade befogenheter på det lönepolitiska området" i medlemsländerna, att länder "genom tvingande riktlinjer ska rättas in i ledet" och att EU skall "kunna blanda sig i den nationella lönebildningen" och korrigera (!) lönenivåer. Som bland annat de finsk-danska analyserna visar är dessa påståenden oriktiga på flera sätt, särskilt som ingen fördragsändring föreslås. Fackets och oppositionens invändningar saknar alltså både rättslig och politisk grund.
Sammanfattningsvis: Sverige bör följa Danmarks och Finlands exempel och utan dröjsmål gå i europakten. Det gynnar både människorna i Sverige och våra systrar och bröder i övriga Europa.