Det kan låta enkelt att bara ta ett beslut i riksdagens arbetsmarknadsutskott om att avskaffa fas tre i jobb och utvecklingsgarantin. Simsalabim! Och vad händer sedan?
Till att börja med förmodar jag att arbetsmarknadsutskottets borgerliga ledamöter med stöd av minoritetsskyddet i riksdagsordningen kräver att finansutskottet yttrar sig om de ekonomiska följderna av "avskaffandet".
Så är nämligen reglerna. Eftersom oppositionen står i begrepp att tillstyrka ett förslag som kan få stora konsekvenser både för de offentliga budgetarna och för svensk samhällsekonomi slår riksdagsordningens bestämmelser till, om ansvarsvarstagande för olika förslags ekonomiska konsekvenser (4 kap. 8 § första stycket andra meningen).
Det nödvändiggör att oppositionen presenterar ett gemensamt alternativ till regeringens politik, vilket dock förutsätter att alternativet inte formuleras så fluffigt och vagt att det inte går att analysera och räkna på. Om det senare skulle bli fallet kan regeringen känna sig ganska fri att göra en egen bedömning, naturligtvis.
Vi i alliansen kommer självklart att på olika sätt - och detta är ett sådant - att pressa oppositionen att så konkret som möjligt formulera sitt alternativ till en förbättrad fas 3.
Det finns ingen tulipanaros, men naturligtvis förbättringsmöjligheter i regler, praxis och handläggning beträffande människorna i "fas 3". Men luras inte med att det finns någon enkel lösning.