Dagens Industri 081129
Delad nota kräver inflytande
Regeringen efterlyser ökad medfinansiering eller avgiftsfinansiering av investeringar i infrastruktur. Det fungerar som ett lackmustest på om investeringen är samhällsekonomiskt attraktiv. Ingen kommun eller region bidrar med egna medel till en investering vars positiva effekter är oklara. Med ökad medfinansiering måste också följa ökat ansvar. Att andra aktörer än staten är med och bidrar till att finansiera nya infrastrukturprojekt är inget nytt i Sverige. Riksdagens utredningstjänst har granskat vilka projekt det handlar om. För perioden 1993-2008 handlar det totalt om 15 projekt med en samlad budget på närmare 90 miljarder kronor i 2008 års penningvärde, där andra än staten är med och finansierar. Fler projekt planeras i framtiden.
Skåne och Stockholm dominerar stort i underlaget med vardera fem projekt och tillsammans 90 procent av de externa medlen. Skåne står för 18 miljarder kronor, dels i avgiftsfinansierade projekt som Öresundsbron, halva investeringen, och landanslutningar i Malmö, dels i en 20-procentig medfinansiering av Citytunneln och bidrag till ytterligare två projekt. Mot bakgrund av att statistiken tydligt visar att skåningarna är svenska mästare i medfinansiering, med ett åtagande motsvarande 15 000 kronor per invånare - i medfinansiering eller avgifter - så känns kommentarer i stil med "ni har fått så mycket" väldigt missvisande.
Att passivt medfinansiera projekt där det inte är möjligt att spela en tydlig roll i planläggningen är inte attraktivt. Ett talande exempel är Region Skånes och Kristianstads kommuns beslut 2002 om att förskottera totalt 122 miljoner kronor för att påskynda utbyggnaden av väg E22 mellan Kristianstad och Fjälkinge i Skåne. Den förskotterade vägsträckan blev givetvis klar, men drygt två år senare drog regeringen in nästan samtliga återstående anslag i planen för E22 för att bekosta det så kallade Trollhättanpaketet.
Ett märkligt sätt att belöna lokala och regionala initiativ, kan det tyckas. En ryckig och oförutsägbar planering som bygger på politiska nycker fungerar givetvis inte om fler parter än staten ska ta långsiktigt ansvar för vårt lands transportinfrastruktur. Planeringen har stor betydelse för beslut om framtida kollektivtrafiksatsningar, för näringslivets investeringar och för människors vardag, det vill säga faktorer där kunskapen är större på regional och lokal nivå. Med ökat ansvar måste också ökat inflytande följa.
Infrastrukturinvesteringar som är långsiktigt viktiga trängs ofta undan av löpande konsumtion. Ett utvidgat regionalt mandat att tillsammans med staten medverka vid planering, finansiering och genomförande av investeringar i transportsystemet kan vara ett sätt att skapa större långsiktighet.
Pia Kinhult, regionråd (m)
Christer Nylander, riksdagsledamot (fp)