Ja till litteraturkanon

(Kristianstadsbladets kultursida 5/8)

Kulturskribenten Jan Karlsson går i en artikel den 2/8 till ett våldsamt angrepp på tanken att skapa en svensk litterär kanon. Eller är det snarare ett våldsamt angrepp på folkpartiet?

Jan Karlsson tycks i artikeln acceptera att Svenska Akademien listar svenska litterära verk som är "en viktig förutsättning för fortlevnaden av vårt litterära och språkliga arv och därmed för vår kulturella identitet”.

Är Karlssons invändning mot fp-förslaget att detta inte bör ske på statens uppdrag?

Regeringen gav i december 2005 Statens kulturråd i uppdrag att stödja nyutgivning av klassisk litteratur för skolans bruk. Statliga kulturrådet skall tillsammans med statliga Myndigheten för Skolutveckling och förlagen välja ut vilka verk som är särskilt viktiga att ge elever tillgång till.

Jag tycker att det var ett bra initiativ för att stärka läsning och stärka bokens ställning. Riksdagen har ställt sig bakom förslaget. Det är dessutom ingen ny tanke eftersom en liknande utgivning och urvalsprocess genomförde 1985 -1995 då 100 titlar i serien Alla tiders klassiker gavs ut. Om Jan Karlsson är medveten om denna utgivning och accepterar att skolelever får tillgång till god litteratur faller ju rimligen resonemanget om att staten inte ska välja ut.  

Men vad kvarstår då? Om det inte är fel att lista särskilt viktiga böcker för den svenska kulturella identiteten och det svenska språket så som Svenska Akademien gör. Om det inte heller är fel att staten genom kulturrådet avgör vilka böcker som är klassiker värda att få statligt stöd för nyutgivning. Vad är då problemet? Är det bara avsändaren? Är enda anledningen till det höga tonläget att det är folkpartiet som lyft fram förslaget? Då faller kritiken ganska platt till marken.

Behöver då Sverige en litterär kanon? Ja, jag tror att det vore ett bra initiativ. Jag skrev en del om detta för ett halvår sedan, när kanondiskussionen senast var het. I den vevan skrev för övrigt Thomas Nydahl en intressant artikel i Kristianstadsbladet (24/11) som avslutade med orden ”Till dem som är principiellt emot en kanon kan jag efter att ha sett detta projekt (det danska kanonprojektet, min anm) bara fråga: vad är det för fel om man i skolan har tillgång till de stora författarskapen?

När jag första gången formulerade mig om en svensk litterär kanon menade jag bland annat att diskussionen i sig har ett värde. Just denna fundering har jag emellertid efter de senaste veckornas hätska debatt och märkliga påhopp på folkpartiet  fått anledning att ompröva något. Men jag har snarare blivit stärkt i min övertygelse att en svensk litterär kanon behövs.

För övrigt anser jag att ord som stalinism borde användas med större urskiljning.

Christer Nylander