Det är, jämte TV-avgiften, den mest diskuterade mediepolitiska frågan just nu. Men i själva verket är dessa båda diskussioner bara markörer för en avvägning som handlar om mycket mer än så.
Mediebranschen är viktig för Sverige, och en bransch där det händer mycket just nu. I tidningshusen funderar man över hur papperstidningen står sig framöver. Privatradion har svårt att räkna hem digitala satsningar, och på TV-sidan ser vi nya plattformar, en dynamisk producentmiljö och nya on demand-tjänster.
Runt om i världen funderar man över hur framtidens mediekonsumtion kommer att se ut och vilken roll dagens mediehus kommer att ha i en framtid där olika medier allt mer konvergerar. Samtidigt förs en viktig diskussion om vad fragmentiseringen innebär för det demokratiska samtalet och hur man ser till att mångfalden inte enbart innebär mer lättuggad ytlighet utan också bidrar till ett seriöst samhälleligt samtal.
Hur mediepolitiken bedrivs är viktigt för demokratin; det var inte en slump att journalister attackerades i Egypten.
Det är viktigt för Sverige att ha en stor mångfald av medier och bra villkor för privata aktörer. Vi som värnar mångfald och konkurrens måste fundera över vilka ramar som skall finnas för gemensamt finansierade medieföretag. Men goda villkor för privata aktörer på mediemarknaden handlar inte bara om att begränsa public service.
Det behövs en oberoende och självständig public service-verksamhet som med stor integritet erbjuder kvalitet och ett varierat utbud. Någon måste stå för det som inte kan bäras av marknaden – det är svårt att få sponsorer till utrikeskorrespondenter och grävande journalistik. Men skall Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion kännas relevanta för en stor publik och för gemensam finansiering så måste de också tillåtas ha bredden. Det finns en poäng i kvalitetstävlan också i det breda och underhållande.
Det är därför inte rimligt att smalna av SVT:s uppdrag till sådant som ingen annan vill sända. Det är inte heller rimligt med ett regelverk som gör det omöjligt för SVT att sända stora evenemang som OS och fotbolls-VM. Det är nämligen detta diskussionen om sponsring i SVT handlar om:
Om Coca-Cola kräver att det i anslutning till sändning av OS berättas att bolaget är huvudsponsor av tävlingen, så kan inte SVT sända OS om sponsring förbjuds.
Att stå upp för public service innebär inte att förändringar är otänkbara. En fråga som måste diskuteras är hur public service framöver skall finansieras. Samtidigt som allt fler faktiskt betalar radio- och TV-avgiften innebär den tekniska utvecklingen att det blir svårare att fastslå vad som är en TV-apparat.
Är det inte, som SVT:s VD Eva Hamilton föreslog på DN Debatt igår, dags att sluta koppla avgiften till innehav av en viss apparat? Är det inte rimligare med en ny modern finansiering som kopplas till produktion av public service istället för till konsumtion av vad som helst?
Vi är inne i ett formativt skede när det gäller mediernas utveckling. Det ställer krav på oss politiker. Vi måste se förändringarna, fundera över vad de innebär för politiken och vara tydliga med vilka värderingar vi vill skall styra mediepolitiken.
Min slutsats är att i en medievärld som snabbt förändras, och där mångfalden är oöverblickbar, behövs både förbättrade villkor för privata aktörer och rimliga villkor för public service.
CHRISTER NYLANDER