För första gången sedan Sverige blev en parlamentarisk demokrati blev en sittande borgerlig regering återvald. Det socialdemokratiska maktmonopolet har definitivt brutits.
Därmed uppfylldes ett av Folkpartiets två mål i valet. Det andra, att FP skulle växa, nåddes däremot inte. Idag presenterar Folkpartiets valanalysgrupp sin slutrapport. Vi konstaterar att partiet inte kan vara nöjt med ett valresultat på runt 7 procent.
Valet 2010 var ett mittenval. Aldrig tidigare har en valrörelse varit så koncentrerad kring ett så smalt spektrum i mitten. Det var en stenhård konkurrens om mittenväljarna. Det beror dels på att partierna samlades i två tydliga block, dels på moderaternas stora positionsförflyttning.
I ett politiskt landskap där det råder samling mot mitten, och där det blir allt svårare för väljarna att se skiljelinjerna mellan de borgerliga partierna, är konkurrensen oerhörd. Det påverkade inte minst Folkpartiet som sedan lång tid har en lättrörlig väljarbas. Många allmänborgerliga mittenväljare har Folkpartiet som ett av flera möjliga alternativ och bakom den relativt måttliga förändringen av Folkpartiets valsiffror ligger ett stort in- och utflöde av väljare.
Hälften av våra väljare i årets val har vi lyckats värva från andra partier eller från soffan. Men vi har också förlorat hälften av de väljare som gav Folkpartiet sitt stöd i 2006 års val.
Folkpartiet och Moderaterna har oftast fungerat som kommunicerande kärl: stora framgångar för det ena partiet motsvaras av lika stora tillbakagångar för det andra. Så var det i Folkpartiets framgångsval 2002, och likaså i Moderaternas framgångsval 2006.
Sett i detta ljus är det uppseendeväckande att Folkpartiet hyfsat håller ställningarna samtidigt som Moderaterna ökar till rekordnivåer som inget borgerligt parti varit i närheten av sedan mellankrigstiden. Det stöd som Folkpartiet och Moderaterna nu har tillsammans är också historiskt starkt.
Folkpartiets stora trovärdighet i främst skolfrågor men också i integrationsfrågor, kombinerat med ett högt förtroende för alliansregeringen på det ekonomiska området, är huvudförklaringen till att Folkpartiet för tredje riksdagsvalet i rad gör nettovinster av väljare från Socialdemokraterna.
Även Folkpartiets kärnkraftsvänliga linje tycks ha bidragit till framgångar, främst i regioner med tung basindustri. Sedan riksdagsvalet 2002 har två procentenheter av väljarkåren bytt från Socialdemokraterna till Folkpartiet – vilket alltså i sin tur motsvarar att maktförhållandena mellan blocken förändras med fyra procentenheter.
Men den sista veckans intensiva debatt om sjukförsäkringen drabbade Folkpartiet. Partiets förmåga att locka väljare från Socialdemokraterna försvagades och innebar också märkbara nettoförluster från alliansen till de rödgröna. Dessutom tappade vi kraft i den egna kampanjen och hamnade på defensiven de sista dagarna. Det var förmodligen sjukförsäkringsfrågan som avgjorde att alliansen inte fick egen majoritet i riksdagen.
Också stödröstningen drabbade Folkpartiet. Folkpartiet gjorde nettoförluster till Kristdemokraterna och Centerpartiet. Dessa väljarströmmar utlöstes i ett sent skede i valrörelsen. Folkpartiets nettotapp på grund av stödröstning var dock mindre än Moderaternas, men i relation till partiets storlek var det ändå väsentligt.
Det är tydligt i exempelvis sjukförsäkrings-, skol- och integrationsdebatten att Folkpartiet behöver bli bättre på att förklara hela berättelsen bakom de konkreta förslag som presenteras.
Vi behöver helt enkelt bli bättre på att förklara hur våra förslag bottnar i liberala värderingar och dessutom öka vår närvaro på arenor som ger möjlighet till längre resonemang.
Man kan inte kliva ner två gånger i samma flod. Det är alltid något som förändrats. På samma sätt blir två politiska val aldrig desamma. Samhället utvecklas, partier förändras och väljarnas preferenser ändras. Man kan lära av gångna val, men får inte luras att tro att nästa val blir likadant.
Från riksdagsvalet 2010 till Europavalet i juni 2014 är det tre år och nio månader. Det är en tid som Folkpartiet bör ägna åt att formulera en huvudberättelse som fångar in det unika som den organiserade liberalismen kan bidra med för att lösa dagens och framtidens stora samhällsutmaningar.
CHRISTER NYLANDER