Frågan formulerades på 1300-talet av den franske filosofen Jean Buridan. Han svarade själv att oförmågan att fatta beslut kommer att innebära att åsnan svälter ihjäl.
Nu var det inte åsnors väl och ve som Buridan filosoferade kring utan människans villkor. Och slutsatsen blev att eftersom människan inte kan förväntas ha förmåga att välja, kommer hon att slitas sönder av sin obeslutsamhet.
Det är från Buridan vi fått bilden ”som en åsna mellan två hötappar”. Men i grunden handlar det alltså om att den enskilda människan måste överlåta de viktigare valen åt någon annan.
Vilken denne andre ska vara har filosofer och maktmänniskor allt sedan dess funderat över och stridit om.
Några har svarat Gud, andra har svarat arbetarklassens ledare, ganska många har hävdat traditionens betydelse. Liberaler har däremot hävdat att Buridan i stort sett hade fel. Människor kan och ska fatta de viktiga besluten i sina egna liv.
Jag kom att tänka på Buridans åsna när jag läste Bengt Nilssons, PRO, inlägg (2/1) där kravet var att kommuner inte ska tvingas införa lagen om valfrihet.
I klartext ska alltså kommunpolitiker ha rätten att avgöra om det är de själva eller de enskilda människorna som ska fatta de viktiga valen i livet.
Underförstått är att vi enskilda människor likt Buridans åsna inte kan göra viktiga val mellan alternativ som ser ganska lika ut. Men det kan man förvänta sig av kommunpolitiker.
Nu är Bengt Nilsson och PRO inte ensam i detta krav. Den som lyssnar på retoriken från Håkan Juholt (S) och Jonas Sjöstedt (V), hör att människans frihet att välja håller på att bli en riktigt tung fråga i den politiska debatten.
Syre får debatten naturligtvis från de skandaler som avslöjats den senaste tiden. Människor som gav sig in i skolan och vården enbart för att tjäna pengar har sannerligen försvårat för oss som gillar tanken på att människor får mer makt över sitt eget liv och för dem vars drivkraft är att utveckla kvaliteten.
Men borde man inte vända på frågan? Om man trots allt tycker det är rimligt att var och en av oss får chans att bestämma mer över våra liv – i synnerhet när det gäller så viktiga saker som var vi ska bo, vem som ska skola oss inför livets utmaningar, vem som ska hjälpa oss när den egna hälsan sviker och så vidare – är det då inte rimligare att fundera över hur vi ställer tydligare krav på hur detta ska ske på ett bra sätt?
Kanske är det de offentliga beställarnas fel att det går att tjäna pengar på att erbjuda dålig vård?
Det är ingen nyhet att vänstern vill att det offentliga ska styra mer av våra liv. Därför är det heller ingen slump att de nu höjer sina röster för att begränsa valfrihet och återreglera delar av samhället.
De som tror på människors egen kraft bör nog möta detta med ett intensifierat tänkande kring hur vi skapar bättre regelverk för valfriheten.
I motsats till Jean Buridan tror jag inte att en människa svälter ihjäl om hon ställs mellan två likvärdiga måltider. Jag tror inte att PRO, V eller S måste bestämma vilket matbord en människa ska välja.
Däremot tror jag att politiker måste bli bättre på att ställa krav på dem som levererar, oavsett om det är i offentlig eller privat regi.