Publicerad i NU den 23 oktober
Runt köksborden hemma och fikaborden på arbetsplatserna pågår ett samtal om livet och det slut som vi alla måste möta. Oavsett vilken väg samtalet vandrar så verkar slutsatsen bli ungefär den samma; vi skall inte bestämma över andra hur de skall lämna detta liv. Det får vara upp till var och en.
De som är emot hjälp i livets slutskede begär ingen sådan, de som vill ha starka droger utskrivna eller injicerade skall få det och de som vill avsluta livet utan ett utdraget lidande skall få hjälp med det. Så kloka svenska folket är; hjälp och lindring på det sätt envar själv bestämmer. Ingenting annat. Att misstänkliggöra och förvrida detta enkla och respektfulla sätt att förhålla sig till andra människor hjälper inte debatten framåt.
Med anledning av Cecilia Wigströms artikel och hennes påstående att förvägrandet av eutanasi är mest socialliberalt, bör detta inte få stå oemotsagt. Vem är liberal – den som vill diktera dödens villkor för andra eller den som vill låta våra människor bestämma själva? Men detta får inte reduceras till en tävling om vem som är mest socialliberal, då förlorar alla. Inte heller tycker jag att denna fråga lämpar sig för partipolitik. Etiska frågor om liv och död gör sällan det.
Cecilia Wigström gör tyvärr det misstag som många gör i denna debatt, de utgår ifrån en önskad verklighet för andra i stället för verkligheten själv. Jag håller med henne när hon menar att vården i livets slutskede är kraftigt eftersatt på många håll i landet och att detta måste förbättras. Det innebär dock i klartext att människor i dag många gånger dör i svåra plågor utan verksam lindring. Men inte ens med alla medel tillgängliga kommer det att hjälpa alla. På en del sjukdomar biter inte ens de starkaste droger. Patienterna dör i ett outhärdligt lidande. Och många, allt för många, dör ensamma och plågade utan vare sig familj eller vänner. Det är verkligheten för många. Det finns möjlighet att få dödshjälp i dag, men då får man själv bekosta en resa till tex Schweiz. Visst finns det de i Sverige som har förmåga och ekonomiska resurser att göra det. Men skall döden vara en fråga om social klass? De som har råd kan få den hjälpen men de som inte har pengar får vackert stanna kvar och fortsätta att lida.
Tyvärr finns det en missuppfattning om att alla skall tvingas aktivt överväga eutanasi. Men ingen har någonsin förespråkat detta. Eutanasi är något man i sådana fall måste ansöka om i flera steg och bygger på en aktiv och medveten handling. Det vi vill är att erbjuda möjligheten att få den hjälpen när bara lidandet återstår innan döden. Det är ingen skyldighet utan en möjlighet. Den möjligheten i sig kan ge många människor kraft att klara sig igenom svåra dödsplågor, men den finns som en allra sista utväg. För många skulle detta skapa trygghet inför döden.
Om man erkänner varje människas rätt att bestämma över sitt eget liv, så upphör inte den rätten för att man befinner sig i livets slutskede. Frivillig dödshjälp ska inte ersätta vård, bara komplettera den när vården, drogerna och livsviljan nått vägs ände. De som inte kan tänka sig dödshjälp gör sitt eget val. Men de ska inte pracka på oss andra sin åsikt. Lösningen är att ge varje medborgare frihet att välja. Innan det är för sent.
Eva Flyborg
Riksdagsledamot (fp)