Publicerad i tidningen Barometern den 8 mars 2007
Det finns inga lagar som tillåter människor att spränga civila på kaféer och bussar. Att ta avstånd från sådana dåd borde inte vara särskilt komplicerat – speciellt inte när detta är en förutsättning för förhandlingar om en palestinsk stat. Men Hamas vägrar, skriver Fredrik Malm och Lisa Abramowicz i Barometern 8 mars 2007.
Biståndsorganisationen Oxfam har kritiserat Kvartetten (FN, EU, USA och Ryssland) för dess bojkott av den palestinska Hamasregeringen och menar att den är ”omoralisk och kontraproduktiv.”
Världssamfundets beslut att bojkotta den palestinska regeringen tills de erkänner Israels existens, erkänner tidigare ingångna avtal mellan parterna i Mellanöstern och avstår från terror och våld, är helt rimligt.
Det är Hamasregeringen som håller sin egen befolkning som gisslan i och med att de inte uppfyller dessa enkla och självklara krav i enlighet med internationell rätt. Det finns inga lagar som tillåter människor att spränga civila på kaféer och bussar. Att ta avstånd från sådana dåd borde inte vara särskilt komplicerat – speciellt inte när detta är en förutsättning för förhandlingar om en palestinsk stat. Men Hamas vägrar.
De palestinska ledarna måste bestämma sig för att det inte längre duger att odla en offermentalitet och utbilda sina barn och ungdomar i dödskult och extremism. Om det palestinska folket ska få det Palestina de har rätt till, vid sidan av Israel, sammanhängande och livskraftigt, måste de visa en reell vilja till fred.
Den förre israeliske utrikesministern Abba Eban brukade säga att ”palestinierna aldrig förlorade en chans att förlora en chans.” Hur lång tid det ska ta innan palestinierna får fred, välstånd och självständighet beror på hur de själva agerar.
Israel har givetvis sin beskärda del i historiens gång, men ingen kan säga att Israel efter 1993 har förvägrat palestinierna erkännande och ett eget land om palestinierna uppfyller de krav som nu är världssamfundets. Erkänn Israels existens, erkänn ingångna avtal och avstå från terror. Camp David- och Tabaförslagen (2000 och 2001) visar på Israels vilja att avstå från land för att få fred, och inte minst tillbakadragandena från södra Libanon och Gaza.
Det finns inget folk som under så lång tid fått så mycket bistånd som palestinierna från världssamfundet, inklusive Sverige. Biståndet till palestinierna från världssamfundet överstiger vad Europa fick från USA under Marshallplanen efter andra världskriget.
År 2000 – innan Intifadan startade fick palestinierna 636 miljoner dollar i bistånd från USA, vilket motsvarar 214 dollar per person och det var rekord då, med bosnierna på andra plats. Även sedan Hamas vann det palestinska valet förra året har pengarna strömmat in som vanligt, men istället för att gå direkt till den palestinska regeringen, har de gått till hjälporganisationer, direkt till palestinska tjänstemäns konton och till skolor och sjukhus. Sverige har ökat på sitt bistånd till palestinierna under 2006 med cirka 200 miljoner kronor.
Det finns inget folk som FN:s generalförsamling och dess många utskott har fattat så många resolutioner om, som det palestinska, till dess fördel och till Israels nackdel. Inget annat folk har ett eget flyktingorgan Unrwa, till skillnad från alla andra flyktingar i världen som har Unhcr.
Det är inte fråga om pengar. Det är inte fråga om brist på omsorg från världssamfundet. Det är fråga om att se verkligheten i ögonen – oavsett vad man tycker om den och hur orättvis man anser den vara – och istället för våld och självömkan ägna sig åt fredsansträngningar, skade-miniminering och realism.
Fredrik Malm
Riksdagsledamot för folkpartiet
Lisa Abramowicz
Generalsekreterare för Svensk Israel-Information