Enligt USA:s förre utrikesminister Madeleine Albright är den arabiska våren en av tre stora säkerhetspolitiska spelplansförändringar (”game changers”) under hennes livstid. De båda andra är andra världskriget och det kalla kriget.
Ett demokratiskt Nordafrika från Egypten till Atlanten är en hisnande möjlighet som kräver ett aktivt och beslutsamt agerande.
Den viktigaste utrikespolitiska förändringen sedan murens fall är samtidigt alliansregeringens största utrikespolitiska utmaning. I debatten återspeglas två utrikespolitiska synsätt: en konservativ realpolitisk utgångspunkt och en liberal. Den realpolitiska synen på utrikespolitik går ut på att vårda maktbalanser i syfte att bevara status quo. Svagheten i den konservativa synen är att den inte förmår hantera förändring.
När regimer faller och förändring inträder riskerar den konservativa realpolitiken att bli alltför försiktig. I en tid som präglas av förändring, krävs en aktiv utrikespolitik. Den kritik som arabiska demokrater riktar mot västvärlden handlar om att väst prioriterar konservativ realpolitik över demokratiska reformer och mänskliga rättigheter.
Utvecklingen i Libyen ställer konflikten mellan konservativ realpolitik och liberal utrikespolitik på sin spets. Frågan är dock om vi inte för länge sedan har passerat den punkt där ens konservativa bedömare ser en poäng med fortsatt passivitet. För till och med om vi bortser från Gaddafis fasansfulla brott mot Libyens befolkning går det inte längre att backa bandet. Libyenkonfliktens politiska lösning ligger i regimförändring – inte i en delning av landet eller i att Gaddafi blir kvar vid makten. Den slutsatsen har Storbritannien och Frankrike redan dragit. Det måste nu även Sverige göra. Det kräver att vi överger passiviteten och utformar en ny, mer aktiv Libyenpolitik.
En sådan politik bör vara bred men bör åtminstone innehålla följande element:
1. Erkänn Libyens nationella övergångsråd som landets enda legitima representant.
Allt fler länder erkänner de facto Libyens nationella övergångsråd (TNC) som landets enda legitima representant. Även Sverige bör göra det. Representanter för den svenska regeringen bör snarast träffa representanter för TNC för att förhöra sig om hur Sverige kan bistå rådet i arbetet med att skapa ett fungerande libyskt samhälle. På kort sikt är det särskilt angeläget att vi bidrar till att humanitär hjälp når fram till Misrata och de krigshärjade bergsområdena sydväst om Tripoli.
Faktum är att det inte existerar något alternativ längre. Eftersom EU redan har förklarat att Gaddafiregimen ”har förlorat all legitimitet” och att den ”inte längre är en samtalspartner för EU” finns det ingen annan tänkbar representant för det libyska folket än TNC. Ett erkännande skulle samtidigt lösa ambassadfrågan i Stockholm så att svensk polis slipper ägna sig åt att arrestera frihetstörstande svensk- libyer. Att återinstallera diplomater som är lojala mot Gaddafi är uteslutet.
2.Gör frysta libyska tillgångar i Sverige disponibla för övergångsrådet.
Som ett resultat av FN:s båda säkerhetsrådsresolutioner om Libyen har stora libyska tillgångar frusits i Sverige liksom i många andra länder. Dessa tillgångar kan inte användas för att finansiera exempelvis FN:s bistånd till Libyen, vilket är en tanke som har framförts i Tyskland. Tillgångarna tillhör fortfarande Libyen även om Gaddafiregimen inte längre förfogar över dem. Beslut om att låta frysta medel finansiera bistånd skulle således innebära en rättsstridig expropriation.
I stället bör Sverige göra frysta tillgångar disponibla för TNC. Detta är naturligt om rådet erkänns. En centralbank bortom Gaddafis kontroll har dessutom redan upprättats. Därmed får TNC omedelbart tillgångar som kan användas för humanitär hjälp och till att börja bygga upp landet på nytt.
3. Stärkt efterlevnad av FN:s vapenembargo.
En annan central del av FN:s säkerhetsrådsresolutioner om Libyen är vapenembargot. Flödet av vapen, ammunition och legosoldater till Gaddafi måste upphöra. Tyvärr finns det mycket som tyder på att Gaddafiregimen har fått nya vapen och ny ammunition från andra länder i regionen under de senaste veckorna. Särskilt Algeriet anklagas för att bryta mot vapenembargot. Om det bekräftas att den algeriska regeringen medvetet förser Gaddafiregimen med vapen, ammunition eller legosoldater i strid med säkerhetsrådets resolutioner, är det ytterst allvarligt. Då bör Sverige verka för att EU:s associationsavtal med Algeriet suspenderas.
Sverige har hittills fört en passiv utrikespolitisk linje under Libyenkonflikten. En sådan politik främjar inte svenska intressen och urholkar samtidigt de värderingar vi säger oss försvara. I stället bör vi föra en aktiv politik som har ett framtida fritt och demokratiskt Libyen som entydig målbild. Om vi väljer att avstå från att ta ställning kommer historiens dom att bli hård. Sverige kan inte fortsätta att stå neutralt mellan de arabiska folkens frihetslängtan och det barbari som utspelar sig vid Europas gräns.
FREDRIK MALM (FP) utrikespolitisk talesperson
ALLAN WIDMAN (FP) försvarspolitisk talesperson
PER ALTENBERG (FP) Folkpartiets utrikespolitiska programgrupp