När dör partierna?

Jag vet ingen grupp av föreningar, förbund eller vad det vara må, som dödförklarats så många gånger som partierna. De dör, oftast i brist på medlemmar, om fem, tio eller femton år, ja, självaste Mona Sahlin (s) förutspådde så sent som i våras sitt eget partis undergång när hon såg de sjunkande medlemssiffrorna.
  Ändå: Liken (partierna) lever, om inte i välmåga så dock vidare.
  
  Än märkligare är att det under senare decennier tillkommit ett antal partier utöver de fem som fanns i riksdagen från de två första decennierna på 1900-talet – socialdemokraterna, liberalerna, högerpartiet, bondeförbundet och kommunisterna – till 1988-91 då tre nya partier tog plats i riksdagen: mp, kd och dagssländan – Ny demokrati.
  Det som kan komma att inträffa är att Sverigedemokraterna tar plats i riksdagen från 2010 – om tillräckligt många väljare vill slänga bort sin röst. Man kan aldrig vara säker, ny demokrati fick 1991 hela 384 000 väljare.
  
  Samtidigt går många andra föreningar bakåt. Det gäller inte minst många frikyrkliga rörelser, andra folkrörelser som uppfattas som otidsenliga, det må vara för husmödrar, försvaret och många andra. För idrottsrörelsen går det däremot jättebra – ända tills föräldrar frivilligt skall avsätta mycket tid för att se döttrar och söner spela boll, hoppa höjd, klä ut sig till hockeyspelare och andra stimulerande fritidsaktiviteter. Har ni märkt att det, inte minns för unga tjejer, tycks finnas fler ridhus än när jordbruket mekaniserades på 1930-talet?
  Intresset för Amnesty, Naturskyddsföreningen, Green Peace och andra – upp går det för olika nykterhetsorganisationer, tills rätt nyligen dödförklarade.
  Utmärkande för alla föreningar är ett gemensamt mål, ekonomiskt intresse – som Hyresgästerna eller Unionen – eller ett fritidsintresse, att orientera, dansa folkdans eller sjunga i kör.
  Detta skapar vad sociologer kallar socialt kapital: vi bryr oss, både om sak och om person. Det är inte illa, det är en stor del av att hålla samman samhället, utan att hemfalla till nationalism eller enas under trycket av en gemensam yttre fiende; där har vi – det vore dumt att förneka – ett bra exempel i Finland, vars folk alltid enats om att man vill ha självständighet från den store grannen i öster.
  
  Så när dör partierna?
  Redan att slå ihop dem, har visat sig svårt, ja, samarbete är inte lätt, det vet alla som varit en del av en familj någon gång.
  Men partierna har en sak som gör dem motståndskraftigare än varje annan organisation: en ideologi. Det är ett sammanhållande kitt, som kan förena människor från Ystad till Haparanda med helt olika livserfarenheter.
  Inget parti kan visserligen vara säkert på att inte mer eller mindre utplånas av väljarna. Men uppriktigt sagt: Det är inte partiernas medlemsantal som är avgörande för deras fortbestånd utan just väljarnas val.
  Och vilket parti eller partiledare vågar säga: I vårt parti litar vi på väljarna?