Rapport från verkligheten

Rapport från verkligheten

Oss emellan – att få vara riksdagsledamot, en av de 349, är en stor ynnest. Man får möjlighet att träffa så många inressanta, kunniga och trevliga människor, man får uppleva en mångfald saker som få andra hinner med, man kan resa, se skolor, bostäder, dagis, småföretag och storföretag, hamnar och flygplatser, industrier och naturparker, äldreboenden, sjukhus, ja, möjligheterna är närmast obegränsade för den vetgirige.

Dessutom får man ta emot mer skäll än andra kan föreställa sig, oftast för saker man inte varit inblandad i ett dyft – men vad spelar det för roll?
Politiker som politiker …

Karl Staaff, vår liberale statsminister 1905-06 och 1911-14 – då han ”tog sin hatt och gick” - sade redan i början av förra seklet att politiker, och särskilt partiledare, hade en stor och viktig uppgift som främjare av god folkhälsa eftersom de ständigt kunde göra tjänst som spottkopp, dvs medborgarna behövde inte sprida samhällsfarliga sjukdomar genom att spotta åt olika håll utan kunde alla rikta sig mot ett och samma håll, den obskyre politikern.

Tänk vad lite som hänt under de hundra år som gått!

Möjligen har kunskapen, tillåter jag mig sätta upp som hypotes, minskat hos gemene man om vem som verkligen är deras företrädare. Den undersökning som statsvetarna i Göteborg gjort under många år om vilka politiker som vanliga väljare känner till, är ju inte uppmuntrande. Redan kunskapen om vem som styr Sverige, vilket eller vilka partier, det är, var förbluffade låg. Och kunskapen om enskilda politiker var häpnadsväckande låg.

Vad beror det på?

Politikens medialisering?

Att det viktiga samtalet människor emellan, mellan väljare och valda, ersatts av just den bild av politiker som medierna ger?

Man får ju inte skylla på detta, främmande vore det mig. Men man kan ju dock tänka tanken att medierna är väldigt ensidigt inriktade på kändisar och skandaler, utrymme finns sällan för resonemang – det anses kanske inte säljande?

Eftersom vi alltså inte får skyllda ifrån oss, får vi bli duktigare på att möta människor, att samtala. Folkpartiets stora sammandragning i Lundsbrunn i Västsverige skulle ju kunna vara ett sådant tillfälle, som skildrades i medierna, hur saker och ting stöts och blöts, man får lyssna till Barbro Westerholm som talar om de äldres situation, nej, det kanske inte är något att skriva om, eller partisekreteraren Erik Ullenhag som linjerar ut hur ett samhälle med ökat valfrihet för den enskilde skall formas, nej, inte heller det ger nog rubriker.

När detta läses har åtta-nio andra fp-riksdagsmän givit sig av till Sundsvall för att besöka en tidning, få kommunens problem och möjligheter belysta, sedan skall vi besöka Ortvikens pappersbruk – en av Sveriges viktigaste industrier, därifrån beger vi oss till rättspsykiatriska kliniken för att informera oss.

Till slut har vår man i försvarsutskottet Allan Widman lovat att beskriva hur han, på plats, har upplevt Sveriges närvaro i norra Afghanistan – den som rest har alltid något att berätta som bekant.

Nästa resa går till Halmstad, sedan blir det Karlstad.

Ja, veckan den började med att jag och vår vice talman Liselott Hagberg träffade kollegor från Rwanda, jag har lärt mig mycket om det landet nu. Och sedan har vi haft extra långt riksdagsgruppssammanträde med viktiga diskussioner om vad som händer i Sverige och runt om i världen.

Så nu är jag beredd att få ännu mera skäll, särskilt för saker som jag som politiker vare sig har ansvaret för eller känt till.

Och ändå så älskar jag detta livet: Att få göra ett bra Sverige ännu bättre!