Gotlänningen 080129
Spara på löftena!
Att vi måste tänka nytt i energi- och klimatpolitiken är uppenbart för envar. Men löftespolitik kan inte ersätta realism. Vi måste spara på både energin och löftena!
Redan innan EU-kommissionen i förra veckan presenterade sitt förslag till fördelning av de utsläppsminskningar som varje EU-land måste uppfylla jämfört med utsläppen 1990, förklarade socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet att Sverige borde ta sitt ansvar och minska utsläppen med 40 procent.
EU-kommissionen har föreslagit 23 procent.
Frågan är: Är det för lite, lagom eller för mycket?
Är löftena också för små, lagom eller för stora?
Inom EU är andelen förnybar energi i dag 8-9 procent, i huvudsak beroende på att kol och olja är så stora insatsvaror för elproduktion, uppvärmning och annan industriell energiförbrukning.
Inte minst i det forna Öst- och Mellaneuropa är utsläppen stora, reningstekniken inte utbredd.
I Sverige är motsvarande andel förnybar energi redan 44-45 procent, främst beroende på att vi har så stora vattenkrafttillgångar. (Kärnkraft, som svarar för ytterligare 45 procent av elproduktionen, definieras ju ännu av EU som en icke förnybar energikälla.)
EU vill nu att Sveriges andel av förnybar energi skall öka till 49 procent.
Uppriktigt sagt: Det blir inte lätt.
För Sverige är redan bäst på att spara. På oljesidan har vi till exempel sedan början av 1970-talet tagit bort 90 procent av förbrukningen för uppvärmning av bostäder – och det utan att introducera koleldning.
Man skall veta att i Europa i övrigt kommer cirka 80 procent av eneergiinvesteringarna under de närmaste 10-20 åren – enligt Svensk Energi - att gå till utbyggnad av kol- eller gasbaserad elproduktion eller till uppvärmning. I Danmark svarar visserligen vindkraften för 3-5 procent av elproduktionen, i inget annat land beräknas andelen överstiga 1 procent trots stora satsningar ibland annat Tyskland.
Jag tror att vi behöver högt ställda mål i klimat- och energipolitiken. Men målen måste vara realistiska, också på utsläppssidan. På kolsidan bör vi ha en 0-visionen för koldioxidutsläpp. Det är inget orealistiskt mål under överskådlig tid. Men på transportsidan, måste övergång till andra drivmedel än bensin och diesel stimuleras genom alternativ och effektivisering. Jag tror att höjda skatter måste användas för att få fram nya drivmedel.
Kärnkraften då? Så länge reaktorerna är säkra bör de användas och byggas ut effektmässigt, om inte bör de förstås stängas av genast.
I Sverige sparar vi för närvarande 28 miljoner ton koldioxidutsläpp årligen genom våra 10 kärnkraftreaktorer, i hela världen är usläppsminskningen över 700 miljoner ton koldioxid jämfört med om vi bara använd kol och gas.
Det är siffror att begrunda – för den som vill stoppa klimatförstöringen.
Vi måste vara realistiska – och spara både på energi och löften.
Gunnar Andrén
riksdagsman (fp)
Stocksund