Norrtelje Tidning 080128
Vem bryr sig om Hallstavik?
I förra veckan (24 januari) var det interpellationsdebatter om skogsindustrins utsatta situation och aviserade nedläggningar. Hård konkurrens, sjunkande efterfrågan, katastrofal dollarkurs (eftersom pappersprodukter oftast säljs i dollar), minskande råvarutillgång, höjda ryska tullar, kraftigt stigande elpriser, det är den verklighet som nu möter de svenska skogsföretagen.
Jag tycker att näringsminister Maud Olofsson (c) svarade klokt och eftertänksamt. Det finns inga enkla lösningar.
Vi var helt eniga om att vi inte kan rädda varje jobb som hotas, då blir Sverige till slut ett enda stort industrimuseum.
Med stort engagemang gick debattörerna från socialdemokraterna och vänsterpartiet (miljöpartisterna var någon annanstans, jag kan förstå varför, här skulle ju tillgången till elektricitet debatteras, inte avvecklingen av kärnkraften) till storms mot regeringen.
Varför gör regeringen inget åt statliga Sveaskogs nedläggningsbeslut av sågverket i Seskarö?
Skogsföretaget Rottneros nedläggning av fabriken i Utansjö och troliga flytt till Sydafrika?
Eller Stora Ensos nedläggning av massafabriken i Norrsundet?
Jag ställde en annan fråga:
- Hur räddar vi jobben i Hallstavik?
Att den största nedläggningen inom skogsindustrin på år och dag nu håller på att äga rum i Hallstavik, en hel pappersmaskin avvecklas, vilket kan resultera i att 350-400 människor förlorar jobbet, det var inget socialdemokrater eller vänsterpartiet var det minsta intresserade av att diskutera.
I stället framfördes krav på krav på räddningsåtgärder, statliga insatser, alltså våra skattepengar, skall slussas till de andra platserna.
Men hur räddar vi jobben i Hallstavik?
Hur klara konkurrensen? I Hallstavik med den oerhört stora och viktiga pappersfabrik som producerat svenskt välstånd i snart 100 år, sedan 1913?
Ja, här går verkligen en skarp skiljelinje mellan de som vill att staten skall stoppa in mer skattepengar i jobb som inte klarar sig på den grymma marknadens villkor, den marknad som bestäms av kundernas vilja att betala, och andra – jag tillhör dem – som säger att endast genom att ordna goda villkor på energisidan (läs: mer och billigare elektricitet), säkrad råvarutillgång och bestämt motstånd mot de nya mycket protektionistiska ryska tullarna som hotar 10-20 procent av den svenska skogsråvaruimporten från Ryssland (för Finlands skogsindustri är det än värre), god utbildning av redan kvalificerad personal, premiering av produktutveckling (olika papperssorter) efter världsmarknadens behov och efterfrågan, satsning på effektiva transporter till lands och till sjöss (bygg gärna ut järnvägen till och från Hallstavik!)– och slutligen måste vi se till att de människor som trots allt drabbas av omställningar och förlorar sina jobb kan få nya, genom att satsa på företagsamhet och entreprenörskap.
Jag måste få sluta med att citera mig själv från riksdagsdebatten:
”Fru Talman!
Ibland måste man höja blicken. Jag noterar att det stöd som pappersarbetarna i Hallstavik har fått från övriga debattörer, från vänsterpartiet och socialdemokraterna, icke ens är mätbart.
Men det är lika svårt att bli arbetslös i Hallstavik som det är att bli arbetslös på någon annan ort i detta land.”
Gunnar Andrén
riksdagsman (fp)
Stocksund