Rapport från Västervik och Björkvik
Kampen om regeringsmakten
För den som likt mig varit med i Västervik och Björkvik nästan sedan det började – 1997 respektiv 1994 (fast jag var med i Björkvik först 1995) – är mycket litet nytt under solen - för det är verkligen ofta soligt när politiker håller sina sommartal, en enda gång minns jag hur det regnade när Göran Persson talade, under stort rött paraply.
Ja, det mesta är välkänt, nästan förutbestämt.
Lars Leijonborg talar på Grönsakstorget i Västervik om vad folkpartiet vill: 1998 skolan, 2002 integrationen, 2006 psykiatrin.
Göran Persson talar betydligt mindre om vad han själv vill, desto mer om oppositionen.
Det är en stor skillnad.
Men: I Björkvik är det två personer som framträder samtidigt: i de delar där det inte är statsministern som talar och som skall ena nationen, så är det polemikern, partiordföranden, som talar om oppositionens splittring, hotet som den utgör mot miljön och mot den sociala välfärden.
Retoriskt vinner Göran Persson. Persson är – fast på annat sätt – i retorisk Palme-klass, dock utan att nyttja dennes faiblesse (fint svenskt ord för stark dragning till) för de målande och ofta tillspetsat förolämpande formuleringarna utan genom att bygga upp anförandet så att lyssnaren leds in i resonemanget som stode socialdemokratin för allt gott och andra för motsatsen.
Det är ju inte sant.
Tag fastighetsskatten: Om det är så oerhört orättvist att ändra en konstruktion som nu ger 28 miljarder, levde vi då i ett socialdemokratiskt orättvisesamhälle före 2002 då staten blott fick in 22 miljarder per år på att beskatta boendet? Nä.
Men om man nu gör något åt den, blir det förstås de som fått betala mest av höjningen med 6 miljarder, som får störst sänkningar – om det är rättvist eller ej kan man diskutera, men det är en matematisk effekt av att ”ökad rättvisa” uppnåtts genom att beskatta ett mindretal orimligt hårt under senare år.
Socialdemokratins nuvarande politik står nästan axiomatiskt för rättvisa, den svenska modellen får och kan inte ifrågasättas.
Att vi inte ligger i topp i internationella undersökningar ifrågasätts alltid.
Men åter till Lars Leijonborg: Han nämner visserligen alliansen, men egentligen inte socialdemokraterna, vänsterpartiet eller miljöpartiet.
Och i psykiatrifrågan tar han till och med ansvar för sakernas nuvarande tillstånd: Folkpartiet var med på reformen som nu måste rättas till.
I Björkvik lyser självkritiken däremot med sin frånvaro, utöver några till intet förpliktande formuleringar. Solen lyser över både talaren, politiken och socialdemokratin, alla goda gåvors goda givare.
Vredens skålar – ”jag blir skrämd”, som Persson säger – öses över förslaget till sänkning av vissa socialersättningar. Den yttre fienden är det sammanhållande kittet, inte så konstigt med tanke på att kittet mest tycks vara osämja i den egna regeringsröran.
Tja, jag tycker också det är onödigt och oklokt det som Alliansen kom överens om i Bankeryd vad gäller exakta preciseringar när det gäller finansiering av reformer. Slikt ägnar sig aldrig socialdemokraterna eller övriga regeringsalliansen åt.
Men sanningen är att 1991-94 lyckades folkpartiet förhindra motsvarande sänkning av 80-procentsnivåerna i sjuk-, arbetslöshets- och föräldraförsäkringen. De som sedan genomförde sänkningarna var socialdemokraterna och vänsterpartiet 1995, förvisso inte därför att de gillade sänkningarna utan för att rädda sysselsättningen.
Motivet i dag är inte annorlunda: Fler jobb, färre bidragsmottagare.
Så som ekonomin utvecklats, främst på grund av internationell konkurrenskraft och efterfrågan på svenska produkter, förefaller det onödigt att nu sänka ersättningsnivåerna, särskilt som den debatt förslagen givit upphov till resulterat i kraftiga skärpningar vad gäller fusk och fiffel och att många fler börjar jobba igen.
Ibland är resan, inte målet, det som är mödan värd - fritt efter Karin Boye.
(Skall hon inte ingå i en litteraturkanon?)
Beskrivningen av motståndarens avsikter är Göran Perssons svagaste gren, han beskriver Alliansen som närmast ond och hämndlysten. Inte ett ord om att socialdemokraterna själva med jämna mellanrum – Strängs stora skattereform, jag minns inte vilket år, Feldts/Westerbergs 1990 – varit med och korrigerat ett galopperande inkomstskattetryck.
Skulle vi ha det perfekta skattesystemet i dag?
Betyder varje förändring att välfärden äventyras?
På samma sätt finner jag beskrivningen av liberalernas miljöpolitik inte bara felaktig utan rent kränkande.
Skulle folkpartiet vara emot avvecklingen av oljeberoendet?
Det är ju trams!
Problemet är ju det motsatta, att socialdemokraterna bundit sig så hårt vid att köra 1970-talets kärnkraftsreaktorer när vi skulle kunna bygga nya – som Finland gör för både ökad effektivitet och säkerhet, med 2000-talets teknik!
(Vem vill köra med 1960-talets bilar när det finns moderna 2000-talsmodeller?)
Socialdemokratins beroende av miljöpartiet, Sveriges mest miljökonservativa och miljöfientliga parti – ett utpressarparti som lägger ner socialdemokraterna lätt som en plätt – är det svåraste av alla miljöhot.
Så länge utpressarpartiet styr, kan vi inte med den fart som vi skulle behöva ta oss ur oljeberoendet.
Oljekommissionen är bra – men inte tillräckligt långtgående.
När Göran Persson säger sig inte förstå kritiken mot den, så vill han inte förstå.
Däremot kan Göran Persson ha rätt i att det finns åtskilligt i moderaternas miljöpolitik som inger bekymmer och förundran. Var finns engagemanget? Glöden?
Men det är ju en helt annan sak.
Så är det slutligen det här men pengarna.
Göran Persson lovar pengar än hit, än dit, hyresgaranti för 100 miljoner kr, höjda bidrag, höjda pensioner förstås, totalt försvinner ett antal miljarder på de 45 minuter han håller på – inklusive då han oroar sig för oppositionens ansvarslösa politik.
Det går inte ihop: Att utan minsta bekymmer acceptera egen löften och sedan säga sig vara bekymrad för andras skattesänkningar. Det är ju samma sak: Höjda utgifter eller sänkta inkomster. Går det åt skogen, korrigeras detta med höjd ränta av riksbanken.
Men det kanske är som så att löftena (s) skola svikas?
Vi hör inte när saker skall ske, inte hur mycket de kostar.
Det är som när Göran Persson talar om bostadspolitik: Det är en väldig uppgörelse med den egna politiken, som lett till att det byggs för lite bostäder, inte ens kommunala bolag vill investera i bostäder som kostar 1 kr när man bara får 90 öre tillbaka.
Lars Leijonborg är snäll mot Göran Persson, inga frågor om hur det blir med regerandet, om Ohly skall bestämma att Peter Eriksson inte får vara med eller Eriksson som inte vill ha Ohly med, ja, den rödgröna röran är större än någonsin.
Leijonborg är för snäll, lämnar för stor plats åt Fredrik Reinfeldt.
Leijonborg attackerar inte heller centern som skall ta fp-väljare, ivrigt påhejade av Dagens Nyheter (c?). Eller Göran Hägglund.
Jag tror när jag lämnar Västervik att folkpartiet är det mest lojala av alla Allianspartierna.
Maud Olofsson och Göran Hägglund jagar fp-röster, fp jagar socialdemokratiskt röstande.
Det gjorde kanske inte så mycket att inte Lars Leijonborg inte ställde frågorna till Göran Persson om hur han tänker regera.
För efter dagens möte i Björkvik är jag övertygad om att det kommer Göran Persson inte att berätta för väljarna förrän vallokalerna stängts den 17 september.
Men då kommer vi att få veta – om olyckan är framme och m, fp, kd och c inte får egen majoritet i riksdagen.
- Gunnar Andrén
I Västervik och Björkvik den 5 och 6 augusti 2006