Krönika i Sundsvalls Tidning 7 nov 2004
- - - - rapport från bänk 59 - - - - - -
Statens stuprörsprincip i Sundsvall
EN BRA PRINCIP – om man vill slippa bli upprörd - är att aldrig bli förvånad.
Det är emellertid en svår princip att leva efter, även i politiken.
Där fattas nämligen ibland så osannolikt dumma beslut att man inte kan bli annat än, ja, just det förvånad.
Skattepolitiken, som jag sysslar mest med i politiken, är exempelvis full av motsägelser – som åtminstone borde förvåna.
Tag till exempel det tillfälliga avdraget för reparation, om- och tillbyggnad, som just nu är tillämpligt för vissa energibesparande investeringar.
Enligt regeringen var det i våras en arbetsmarknadspolitisk åtgärd för att minska arbetslösheten bland byggarbetare.
När jag för en tid sedan debatterade saken med dåvarande finansministern Bosse Ringholm var det i själva verket en energistimulansåtgärd.
Varefter statsministern vid sin frågestund förrförra torsdagen klargjorde att det både var en arbetsmarknadspolitisk och energipolitisk åtgärd.
Se där vilka möjligheter politiken ger. En fjäder blir snabbt en höna!
ATT sedan det skatteavdrag som dessa typiskt manliga nya jobb genererar, inte införts av någon som helst tanke på att Byggnadsarbetareförbundet tillsammans med de lika manligt dominerade arbetsgivareförbunden vill ha dem, försäkrar varje regeringsledamot med samma bestämdhet som prästen säger Amen i kyrkan varenda söndag.
Varpå samma regeringsföreträdare med lika stort engagemang avvisar varje tanke på skatteavdrag för hushållsnära tjänster – som städning, matlagning, tvätt och vad det vara må – som onekligen skulle gynna kvinnor mer.
Det blir dråpligt att höra: Skattavdrag skall beviljas den som sätter in treglasfönster men inte den som håller desamma rena.
Jämställdhets- och rättvisepolitiken uppnår ibland nivåer där det är svårt för vanliga dödliga att förstå logiken.
(Men det beror förstås mest på att ingen logik finns.)
MIN MISSTRO MOT banverket och dess chef Bo Bylund är inte, som vissa tror, stor: Den är gränslös.
Orsaken är att Bylund vägleds av principen en princip för varje tillfälle.
I Sundsvall – som ju behöver sänka järnvägen för att staden skall vara anpassad för de boende och för stadens funktionalitet – tillämpar Bylund den välkända stuprörsprincipen.
Det framgick av uppvaktningen från Sundsvalls kommunstyrelseordföranden Ewa Back (s) härförleden.
Enligt Bylund bryr sig banverket bara om vad som är bäst för järnvägen.
Bättre kan den statliga stuprörsprincipen inte uttryckas.
STUPRÖRSPRINCIPEN innebär nämligen att man inte ser några sammanhang, att man bara kikar i sitt stuprör och inte ser någonting utanför detta.
Då blir perspektivet onekligen begränsat, pröva själva!
Att Sundsvall måste vara en sammanhållen stad, äh, det bryr sig inte banverket om!
Annat var det i Malmö – där nös Göran Persson, statsministern, och plötsligt hade banverket kommit på den utmärkta lösningen att järnvägen borde grävas ned under Malmö centrum, en så kallad Citytunnel, för sisådär fem miljarder kr - som nu blivit nio.
På andra håll medverkar banverket till helt andra, för städerna anpassade lösningar, se på Varberg, Uppsala, Gävle för att ta några exempel.
Det är tur att banverket har en stuprörsprincip för varje tillfälle!
I SAK ÄR ju det som nu sker inför öppen ridå i Sundsvall fruktansvärt. Här tillåts banverket i praktiken bestämma hur Sundsvall, en av Sveriges mest produktiva städer, skall planeras och se ut de närmaste 100 åren!
Om stuprörsprincipen tillämpas på just stadsplaneringen, att man använder ett så orimligt begränsat synsätt som banverket nu företräder, då misskrediterar man ju hela det offentliga beslutsfattandet, bekräftar dess inkompetens att se till helheten.
I NÄSTA VECKA skall jag rikta en fråga till statsrådet Ulrika Messing:
- Får det gå till så här?
Jag är helt övertygad om att Messing inte anser det.
Därför måste regeringen köra över både banverket och stuprörsprincipen.
Gunnar Andrén
(ST 7 nov 2004)