- Göran.
Inget svar.
- Göran!!
Inget svar.
- Var är han, den förgrymmade gubben? Han sitter väl däruppe och tittar ut genom fönstret på älgarna och rådjuren som vanligt. Och inte har han plockat undan i köket efter sig heller. Nej, det måste bli en ändring. Han behöver ett jobb!!
Den elegant klädda kvinnan, hustrun till herren på Torpet, hällde upp ett glas sherry (8232, Real Tesoro, 88:-) ur kristallkaraffen på marmorbordet, gick uppför den vackert utsirade trappan, till Lilla Salongen på övre plan. Mycket riktigt, där satt han, Göran, i en läderfåtölj framme vid det stora fönstret. Han vände sig mot sin hustru och hälsade henne med den vanliga frasen: - Jag älskar dig också.
- Men Göran, har du suttit här hela dagen och funderat. Och mörkt är det också, du kunde ju ha tänt lite lampor. Det piggar upp. Är det någon som ringt förresten?
- Jo, Lars har ringt.
- Leijonborg???
- Nej, Danielsson.
- Vad ville han, han brukar väl aldrig ringa?
- Nej, han hade ringt fel. Men vi pratade i alla fall ett par minuter. Så gick den stunden, suckade Göran.
Hon sippade på sherryn. Rund, fruktig, lite bränd smak och doften går mot knäck, tänkte hon lite förstrött. En yrkesskada.
- Du borde ha ett jobb, Göran
- Njae, jag vet inte riktigt hur det blir med avtalspensionen isåfall. Jag vågar inte fråga någon heller.
- Du kunde ju ha passat på att fråga Lars, när du ändå hade honom på tråden.
- Det vore bortkastat. Han skulle ha förnekat allt och sen raderat samtalet. Nej, jag tror att jag ska ringa Carl och fråga om jag inte kan få bli ambassadör i Brasilien. Det blir ju ledigt.
Hon satte ner sherryglaset, blundade, och såg framför sig hur dom vandrade tillsammans på Copacabana i solnedgången, barfota och solbrända. Sen satt dom på en uteservering med ett glas Cachaça 51 (nr 70177).
- Gör det nu, ring meddetsamma. Jag sitter här medan du ringer.
Limpan