Dödsstraffets avskaffande i Sverige

Promemorian behandlar dödsstraffets avskaffande, såväl i fredstid som i lagstiftningen som helhet. I promemorian redogörs bl.a. för en del av argumenten för och emot avskaffandet samt vilka partier/ledamöter som var drivande i frågan.

Dödsstraff i fredstid avskaffades genom riksdagens beslut 7 maj 1921 (prop. 1921:144, AK 1921:39, s. 44, FK 1921:32, s. 115). Dödsstraffets avskaffades slutgiltigt i svensk rätt genom beslut av riksdagen den 14 december 1972 (prop. 1972:138, bet. JuU 28, prot. 1972:143, s. 149).

Frågans tidigare behandling

Frågan om dödsstraffets avskaffande var under ståndsriksdagen ett allmänt liberalt politiskt krav, men skar samtidigt tvärs genom de politiska grupperingarna. Även inom konservativa kretsar drevs frågan, exempelvis av Knut Olivecrona vars bok, Om dödsstraffet, väckte stor uppmärksamhet när den kom ut år 1866. Bredast anslutning för tanken på ett avskaffande av dödsstraffet fanns inom bondeståndet. Vid 1862-63 års riksdag enades ståndet om att dödsstraffet inte skulle intas i den nya strafflagen. Vid riksdagen 1865-66 biföll bondeståndet en motion om att dödsstraffet skulle dras in under en period av tio år för att undersöka om rättssäkerheten i landet kunde tryggas utan att avrättningar ägde rum. Ingen av motionerna fick stöd i lagutskottet. Motståndarna till avskaffandet fanns främst inom adeln samt inom borgar- och prästeståndet.

I och med representationsreformen år 1866 och de nya partikonstellationerna kunde man vänta sig att frågan skulle tas upp till förnyad prövning. Det blev borgmästare J. A. Bovin, tidigare borgarståndet, som nu motionerade för ett avskaffande. ”Frågan derom är en bland dessa civilisationens och kulturens stora frågor, som, sedan de en gång blifvit väckta på lagstiftningens område och i folkets eget medvetande, oupphörligen stå på dagordningen, tills de vinna en lösning, som öfverensstämmer med tidsandan” (mot. AK 1867:220).  Utskottet avslog motionen, men utlåtandet var inte enhälligt. I andra kammaren fick motionen bifall, medan förslaget i första kammaren avvisades med endast en rösts majoritet. Trots riksdagens beslut visade resultatet således ändå på att en majoritet av ledamöterna var mot ett bibehållande av dödsstraffet (Seth 1984, s. 88-95).

Det skulle dock dröja ännu en tid innan riksdagen bytte ståndpunkt. Överhuvud ifråga om opinionsbildningen vid dödsstraffets avskaffande kan man inte säga att riksdagen spelade någon aktiv roll (Bergman 1996, s. 102). Avgörande blev istället händelser utanför riksdagen och Sveriges gränser. Det så kallade Amalthea-dådet år 1909 – sprängningen av logementsfartyget Amalthea i Malmö hamn - förde återigen upp dödsstraffet på riksdagens bord. Av de tre huvudaktörerna dömdes en av dem, Anton Nilsson, till döden. En nådeansökan undertecknades av ca 30 socialdemokrater samt 60 liberaler, samtidigt som en motion om dödsstraffets avskaffande väcktes i andra kammaren. I motionen som var underskriven av hela den socialdemokratiska riksdagsgruppen samt av 14 liberaler, hänvisades bl.a. till att dödsstraffet försvarare har tvingats retirera från den ena positionen till den andra (mot. AK 1909:153).

Lagutskottet avslog motionen (fem liberaler reserverade sig dock). Debatten i kamrarna blev principiellt intressant, men kunde möjligen blivit än mer avgörande, om inte kungen dagen före benådat Nilsson. Det viktigaste anförandet hölls antagligen av Lundaprofessorn och ”högervilden” Johan Thyrén, som framför allt angav två skäl som argument för dödsstraffets avskaffande. Det första gällde straffets preventiva effekter och här kunde Thyrén visa att statistiken inte ger några belägg för att dödsstraffet skulle minska antalet straffbelagda brott. Avgörande argument var också att om dödsstraffet skulle tillämpas på förövarna av de grövsta brotten, vilka betraktades som oförbätterliga, innebar det att domstolarna inte bara skulle avgöra om de var sinnessjuka eller inte, utan dessutom om de var oförbätterliga eller inte. I en sådan situation, menade Thyrén vidare, skulle domstolarna också på ett olyckligt sätt påverkas av den rådande opinionen. Utan votering beslöt andra kammaren att bifalla motionen och därmed för sin del besluta om dödstraffets avskaffande. Men så länge första kammaren intog en motsatt ståndpunkt kunde reformen inte genomföras.

Dödsstraffets avskaffande i fredstid

Nyvalen till första kammaren i juli 1919 innebar förändrade förutsättningar för frågans behandling. I de båda kamrar som samlades till den urtima riksdagen fanns nu en liberal-socialistisk majoritet. Krav på en reform kom bl.a. från den socialdemokratiske förstakammarledamoten Carl Romanus, som menade att ”[t]iden torde vara inne för en proposition, vars antagande av riksdagen omöjliggör en medmänniskas försättande i dödens skugga genom laga svensk dom” (citerat efter Seth 1984, s. 271). Och så, efter beslut av regeringen Edén, tillsattes i augusti 1919 en utredning om dödsstraffets avskaffande. I direktiven utgick justitieministern, liberalen Eliel Löfgren, från att dödsstraffet var en rest av ett tidigare straffsystem och att det därför endast var en tidsfråga innan det skulle avskaffas (se Betänkande och förslag rörande dödsstraffets avskaffande).

I utredningens betänkande förslår de sakkunniga (bl.a. den tidigare nämnde Johan Thyrén) att dödsstraffet avskaffas i den allmänna lagstiftningen men behålls i den militära lagstiftningen, de så kallade krigsartiklarna. I utredningens motivering, liksom i regeringens proposition, diskuteras argumenten för och emot dödsstraff, exempelvis försvaret av dödsstraffet utifrån rätten att kräva veder­gällning. Den argumentationen accepterades emellertid varken av utredningen eller av regeringen, eftersom en sådan reglering skulle förutsätta att de speciella brott för vilka dödsstraffet skulle komma ifråga var väsens­skilda från andra svåra brott. Och eftersom detta inte ansågs vara fallet kunde inte heller dödsstraffet försvaras utifrån en vedergällnings­ståndpunkt.

Dödsstraffet ansågs inte heller möjligt att försvara utifrån att det skulle vara nödvändigt för att sätta oförbätterliga brottslingar ur stånd att begå ytterligare brott. Denna nödvändighet hade gått förlorad i och med utbyggna­den av fängelserna. En inspärrning i fängelse på livstid ansågs vara till­räckligt effektiv för att oskadliggöra särskilt besvärliga brottslingar.

Dödsstraffets allmänpreventiva verkan kunde starkt ifrågasättas enligt tidigare erfarenheter och undersökningar. Jämförelser mellan döds­straffets och livstidsfängelsestraffets avskräckande verkan hade inte givit stöd för vare sig den ena eller andra strafformens överlägsenhet.

Utredningen kom vidare fram till att straffet inte heller skulle bibehållas för speciellt svåra fall, där folkstämningen av någon anledning blivit särskilt uppjagad. Det ansågs t.ex. kunna bli svårt att komma fram till en gemensam uppfattning om huruvida ett specifikt fall skulle räknas till de extremt svåra eller inte.

Som ett argument utnyttjades också det faktum att benådningspraxis gjort dödsstraffet till ett straff enbart på papperet. De som förespråkade ett avskaffande menade att det inte utan men för rättskipningen skulle kunna gå att behålla en straffart som aldrig skulle komma att tillämpas. Därtill ansågs att redan allmänna etiska och humanistiska skäl gjorde ett bibehållande av dödsstraffet allt annat än önskvärt.

De sakkunnigas förslag stötte på starkt motstånd från Lagrådet men justitieministern i den expeditionsministär som efterträtt regeringen Branting hösten 1920, civilrättsprofessorn Birger Ekeberg, menade ändå att tiden var den rätta för en reform. I februari 1921 lämnade ämbetsmannaregeringen De Geer en proposition till riksdagen i enlighet med utredningens förslag (prop. 1921:144).

I riksdagen tillstyrkte lagutskottet som väntat bifall till propositionen. Motståndarna till ett av­skaffande av dödsstraffet framförde i reservationer, liksom i debatten den 7 maj 1921, de tidigare upprepade argumenten om straffets nödvändig­het som skydd för rättsordningens upprätthållande i allmänhet och för fångpersonalens skyddande i synnerhet. Vidare gjordes gällande att den allmänna opinionen fortfarande stod på dödsstraffets sida, även om den inte med någon avgörande styrka uttalat sig för bibe­hållandet av dödsstraffet. Någon allmän önskan om ett borttagande av straffet hade i alla händelser inte avhörts, menade dödsstraffets försvarare. Motståndarna såg också i förslaget en missriktad humanism. I humanis­mens namn borde, menade exempelvis högermannen A Thore, den laglydige samhällsmedlemmen skyddas i stället för vända bort blicken och låta allt vara förlåtet och därmed riskera en obehaglig utveckling.

Vi får vakta oss för att icke vårt land genom ett allt för starkt avtrubbande av lagens skärpa kommer att betraktas som ett eldorado för mördare och banditer. Eller är anledningen till detta förslag om avskrivande av lagens yttersta straffhot, att en allt överflödande humanism fått råda, en humanism som fördrager allt och förlåter allt? En humanism som vänder blicken från brottet för att kunna klema med brottslingen. All honnör för det huma­nitära, men just i humanismens namn är det den laglydige, den oförvitlige, den rättsinnige samhällsmedlemmen, som man i främsta rummet bör taga hänsyn till; den skall lagens arm främst skydda (AK 1921:39, s. 23, Thore).

När det kom till röstning var det främst första kammarens resultat som emotsågs med spänning. Med 62 röster mot 23 bifölls propositionen, att jämföras 116 mot 48 i andra kammaren.[1] Voteringsresultatet har tolkats som att vänsterpartiernas och jordbrukargruppernas representanter enhälligt röstat för propositionen, liksom några enstaka högerledamöter (Seth 1984, s. 289).  Riksdagens beslut, av tidningen Social-demokraten karakteriserad som en ”övermogen reform”, innebar därmed ett avskaffande av dödsstraffet i den allmänna lagstiftningen (citerat efter Seth 1984, s. 289).

Dödsstraffets slutgiltiga avskaffande i svensk rätt

Sedan dödsstraffet avskaffats i den allmänna lagstiftningen återstod bestämmelserna om dödsstraff i den militära lagstiftningen. Efter beslut av riksdagen år 1948 inarbetades den militära lagstiftningen i den allmänna strafflagstiftningen, varmed också en erinran om dödsstraffets bevarande intogs i strafflagen (SL). Samma erinran togs även in i 22 kap. (krigsartiklarna) i brottsbalken (BrB) som trädde i kraft år 1965 och efterträdde strafflagen.

Efter betänkandet SOU 1970:31, Militära straff och diciplinmedel, framlades propositionen om upphävande av dödsstraffet i krigstid, vari justitieministern anförde att dödsstraffet avskaffande måste avgöras utifrån rådande bedömningar. I detta sammanhang hänvisades särskilt till att Sverige i Förenta nationerna länge agerat för ett avskaffande av dödsstraffet i alla länder. Enda invändningen mot avskaffande kom från Lagrådet, där Gustaf Petrén framförde vissa betänkligheter.

Enligt min mening kan man ej bortse från att samhället, när riket kommer i krig, ställer kravet på lojalitet från medborgarna så högt att de skall vara beredda att offra livet. Med hänsyn härtill måste till varje pris motverkas, att risken för dem som lojalt ställer sig till samhällets krav till efterrättelse ökas genom förfarande i strid mot vad solidariteten bjuder (citerat efter Seth 1984, s. 302).

I övrigt mottogs tanken på dödsstraffets fullständiga avskaffande i svensk rätt med sympati eller med likgiltighet (Seth 1984). I enlighet med propositionen beslöt riksdagen utan debatt att upphäva stadgandet i BrB och i 1948 års lag (prop. 1972:138, bet. JuU 28, prot. 1972:143, s. 149).

År 1976 infördes förbudet mot dödsstraff i Regeringsformens 2 kap. 4 §: ”Dödsstraff får icke förekomma” (prop. 1975/76:209, bet. KU 1975/76:56, rskr 1975/76:414, bet. KU 1976/77:1, rskr 1976/77:2).

Referenser

Bergman, Martin (1996) Dödsstraffet, kyrkan och staten i Sverige från 1700-tal till 1900-tal. Stockholm Inst. för rättshistorisk forskning.

Betänkande och förslag rörande dödsstraffets avskaffande. Avgivet den 14 januari 1920 av de utav chefen för Justitiedepartementet jämlikt nådigt bemyndigande den 21 augusti 1919 tillkallade sakkunnige.

Riksdagens protokoll med bihang.

Seth, Ivar (1984) Överheten och svärdet. Stockholm Inst. för rättshistorisk forskning.

SOU 1970:31, Militära straff och diciplinmedel