En erfarenhetsbaserad biståndspolitik

 

1. Ett långsiktigt nollvision för biståndet bör införas.

Om 20-30 år bör inga länder längre ta emot reguljärt bistånd. Biståndets mål är att avskaffa sig självt. När biståndsverksamheten i Europa och Nordamerika startade för femtio år sedan var det ingen som avsåg  att det skulle vara en evighetsmaskin för resursöverföringar till dåtidens u-länder i Asien, Afrika och Latinamerika.

Men idag tänks sällan tanken att biståndets mål är att avskaffa sig självt. De flesta håller antagligen med om detta mål — vid närmare eftertanke — men den mentala och praktisk-politiska inställningen har dessvärre blivit en annan. Mottagarländernas regeringar och ekonomier är inställda på, och anpassade till, eviga biståndsflöden. Sak samma gäller biståndsgivande länder och deras regeringar, biståndsmyndigheter, frivilligorganisationer, konsulter och näringsliv.

Senast 2035 bör sålunda dagens reguljära svenska biståndsverksamhet — med undantag för katastrofbistånd — vara avslutad. Dagens Sida bör vara nedlagt, och ersatt av en myndighet för kortsiktiga generösa humanitära insatser.   

 

Efter ett halvt sekel kan vi konstatera att (långsiktigt tänkt) reguljärt bistånd ofta inte har medfört självbärande ekonomisk tillväxt i mottagarländerna. Uppgiften har visat sig långt svårare än att transferera pengar, tekniskt bistånd och projekt. Det är lättare att ge bort på ett effektivt sätt än att ta emot på ett effektivt sätt, dvs. i många fall har biståndet medverkat till en ekonomisk, social och politisk tillvänjning snarare än en självbärande utveckling. Det är svårt att utifrån och genom bistånd skapa de institutionella förutsättningarna som främjar en stat med fungerande rättsväsende och äganderätt, demokrati och individuella fri- och rättigheter, näringsfrihet och fri utrikeshandel, etc. Att mer bistånd leder till mer demokrati är svårt att leda i bevis. Något rakt eller enkelt empiriskt samband mellan grad av bistånd och framgångsrik utveckling för ett land finns sålunda inte När offentligt bistånd i stor skala växte fram på 1960-talet, med folkpartiet som mest drivande kraft, byggde det på en idealistisk men samtidigt, som det visat sig orealistisk syn på möjligheten att driva fram utveckling genom gåvor utifrån.

Världen behöver en effektiv teknisk, personell och finansiell beredskap för katastrofer av olika slag, inklusive HIV/aidsepedemin och andra omfattande tropiska sjukdomar, världens 30 miljoner flyktingar och de miljoner människor som är flyktingar inom sina egna länder. Den långsiktiga utvecklingen av ett land måste däremot oundvikligen vara dess eget verk. Tillgång till öppen världshandel, kontroll, insyn och genomskinlighet av de offentliga finanserna och administrationen underlättar både den demokratiska och ekonomiska utvecklingen.

Vi menar att fp som parti bör dra slutsatser av drygt 40 års erfarenheter av offentligt bistånd. Till exempel bör en större del av det bilaterala — dvs. land-till-land — biståndet gå till stöd till människor som t ex tvingas bo i flyktingläger och är på flykt från naturkatastrofer, klimathotet, krig och andra politiska katastrofer. Sverige bör växla över till mer av kortsiktigt generöst humanitärt bistånd och klimatbistånd bl a för att motverka avskogning. Problemen med tsunamibiståndet visar dock att även denna typ av insatser är svåra att genomföra på ett bra sätt, och att inte minst snabba insatser måste förberedas väl.

 

I skeden när ett land eller en region måste stabiliseras för att fred och normalt liv skall ha en chans att återuppstå och utvecklas skall svenskt bistånd kunna användas för att finansiera trupp- och polisinsatser. De kan komma genom personal från Sverige eller andra länder. 

Idag har vi många exempel på när länder och regioner har kollapsat med för enskilda människor fruktansvärda konsekvenser. Inga, eller få, samhällsfunktioner fungerar längre. Ingen skyddar mot våld och övergrepp, och de finns i många former! Situationer när människor slumpmässigt eller systematiskt mördas, drivs iväg i massflykt och terroriseras av beväpnade krigsherrar, och massvåldtäkter utförs som en del av krigföringen. Normalt humanitärt arbete går inte längre att utföra: läkare, sjuksköterskor och andra hjälparbetare kan inte arbeta eller föra in förnödenheter, mediciner etc. i området. Sierra Leone, Liberia, Elfenbenskusten, Kongo, Darfur, Somalia, Östtimor är några exempel från senare år.

Idag bidrar bl. a Sverige — via EU:s biståndsbudget — till Afrikanska Unionens (AU) insats med en otillräcklig styrka i Darfur. Denna användning är inget man i ortodoxa biståndskretsar talar högt om, men EU-länders biståndsmedel används alltså redan på det sätt vi vill se mer av. Önskemål om insatser för att stabilisera läget i Somalia står för dörren. Fler krav kommer alldeles säkert.

En invändning som ofta framförs är att biståndspengar till militära och polisiära insatser strider mot OECD:s DAC-regler (Development Assistance Committee, DAC) för vad som skall få räknas som biståndsmedel. Men då måste man fråga sig: Vad är viktigast, att OECD:s regler av sina uppdragsgivare – bl a Sveriges regering – hålls evigt oförändrade, eller att människor i nöd och utsatthet skyddas, och kanske räddas till liv och lem? Vad kan vara viktigare än att medverka till att en stabilisering genomförs som kan bana väg för fred och ordning så att bl. a hjälparbetare kan arbeta och människor får leva? (Storleken idag på det svenska ”DAC-definierade” biståndet överstiger för övrigt med bred marginal vårt internationella åtagande, varför det finns föga risk för att Sverige i internationell statistik skulle komma att underskrida FN:s 0,7-procentsmål.)

Det finns även andra invändningar, t ex att hjälparbetare inte skall kunna förväxlas med militär. Hjälparbetare kan då förlora i legitimitet hos civilbefolkningen och bli ett mål för grupper som föredrar kaos och krigshandlingar. Dessa och andra invändningar är inte oviktiga, men rimligen i allmänhet, och efter en tid, hanterbara. Alternativet förfaller i alla händelser oss långt värre för den drabbade befolkningen. 

Den allvarligare invändningen är av annat slag: det är ofta lättare att besluta att gå in med militär, än att sedan dra sig ur. Samtidigt är det omöjligt att bara titta på när dödande och fördrivning i stor skala pågår inför våra ögon.  

Trots möjliga invändningar har för oss svaret på frågan om biståndsmedel till insatser av polis och militär med tiden blivit alltmer självklart. Det kalla kriget är sedan länge är slut. Öst och västs kapplöpning om vasaller i tredje världen med hjälp av löften om stöd till militär uppbyggnad har upphört. 

Idag åligger det Sverige och andra länder att ute på det globala fältet tillämpa det av FN beslutade synsättet att vi — som del av världssamfundet — har skyldighet att hävda grundläggande mänskliga rättigheter och skydda utsatta människor i bl. a folkmordsliknande situationer (”responsibility to protect”). Det kontroversiella är att detta även gäller om det innebär en inblandning i andra länders ”inre angelägenheter”.

Folkpartiets senaste landsmöte ställde sig bakom synsättet att vi har en skyldighet att skydda, och anslöt sig även till ett antal etablerade kriterier för sådana ingripanden för att skydda.

Vi menar att det då blir naturligt att svenska biståndsmedel även skall kunna användas i detta syfte. Utan instrument/resurser blir åtagandet att skydda lätt ett ganska tomt åtagande. Rent praktiskt gäller det att betvinga t ex krigsherrars våld mot civilbefolkningen och underlätta återgång till fred och mer normalt liv.

Denna motion vill vara en vädjan om att vi bryter upp från ortodoxi, förstelnade attityder och positioner i biståndspolitiken, som fixeringen vid det DAC-definierade 1%-målet. En vädjan en förändrad liberal och svensk biståndspolitik, kort sagt!

Mot bakgrund av ovan yrkar vi

Att folkpartiet liberalerna på grundval av femtio års problematiska erfarenheter av offentligt finansierat bistånd nu drar slutsatser för partiets framtida biståndspolitik.

Att en långsiktig nollvision för reguljärt bistånd skrivs in som långsiktigt mål för folkpartiet liberalernas biståndspolitik.

Att biståndet växlas över till mera av humanitärt, livsuppehållande bistånd till människor i extrema och utsatta situationer.

Att i skeden när en region måste stabiliseras för att fred och normalt liv skall få en chans att återuppstå och utvecklas, biståndsmedel skall kunna användas för att finansiera säkerhetsskapande insatser av militär trupp och polis.