Motion till landsmötet 2007
Medlemsskapsformer och medlemskort
Jag yrkar
att landsmötet ger partistyrelsen i uppdrag att ta initiativ till de förslag som motionen aktualiserar beträffande medlemskapsformer och införande av ett medlemskort
Motivering
Antalet medlemmar i de flesta partier faller. Orsakerna är många men i huvudsak finns tre skäl:
1. Många medborgare - trots att troligen fler än någonsin är politiskt kunniga och intresserade än någonsin tidigare - uppfattar situationen som så att ett medlemskap kräver att man omfattar alla eller nästan alla ståndpunkter ett parti förfäktar. Vi som är aktiva partimedlemmar vet att verkligheten är mycket annorlunda – för det första är få medlemmar intresserade av alla frågor och för det andra handlar ett partimedlemskap främst om att verka inom en politisk sfär där den ideologiska övertygelsen – hos liberaler socialliberalism – är det som förenar och som också är så idémässigt både givande, utmanande och förnyande.
2. Politikens mötesformer är, från riksdagsutskott till den lokala partiföreningen, oftast stelbent och styrd av en agenda som gör det politiska arbetet formellt och ofta ganska oinspirerade för alla de som mer vill diskutera och pröva argumentens bärkraft än fatta beslut i paragrafens form. Att hitta nya mötes- och diskussionsformer, som går att förena med det också nödvändiga stadge- och dagordningsbundna, är en stor utmaning för varje politisk rörelse som har ideologin som grund och har ambitionen att vara mer än en intresse- eller enpartirörelse.
3. Det politiska arbetet tar för mycket tid – och man vill begränsa sin egen insats till det som särskilt berör en eller som uppfattas som särskilt intressant.
Ser vi till medlemsutvecklingen i vårt eget parti ser den ut så här från 1960 enligt folkpartiets egna verksamhetsberättelser:
1960 12 31 89 528
1961 12 31 88 845 ( - 683)
1962 12 31 85 136 ( - 3 709)
1963 12 31 89 813 ( + 4 677)
1964 12 31 88 542 ( - 1 271)
1965 12 31 87 368 ( - 1 174)
1966 12 31 86 232 ( - 1 136)
1967 12 31 85 087 ( - 1 145)
1968 12 31 85 356 ( + 449)
1969 12 31 80 564 ( - 4 792)
1970 12 31 77 132 ( - 3 432)
1971 12 31 75 673 ( - 1 459)
1972 12 31 70 439 ( - 5 234)
1973 12 31 69 241 ( - 1 198)
1974 12 31 62 795 ( - 6 446)
1975 12 31 59 405 ( - 3 390)
1976 12 31 59 474 ( + 69)
1977 12 31 57 174 ( - 2 300)
1978 12 31 55 717 ( - 1 457)
1979 12 31 54 320 ( - 1 397)
1980 12 31 50 553 ( - 3 767)
1981 12 31 47 556 ( - 2 997)
1982 12 31 45 293 ( - 2 263)
1983 12 31 43 665 ( - 1 628)
1984 12 31 42 446 ( - 1 219)
1985 12 31 45 225 ( + 2 779)
1986 12 31 44 613 ( - 612)
1987 12 31 45 776 ( + 1 163)
1988 12 31 46 490 ( + 714)
1989 12 31 43 185 ( - 3 305)
1990 12 31 40 416 ( - 2 769)
1991 12 31 37 869 ( - 2 547)
1992 12 31 34 404 ( - 3 465)
1993 12 31 31 113 ( - 3 291)
1994 12 31 28 854 ( - 2 259)
1995 12 31 26 201 ( - 2 653)
1996 12 31 24 387 ( - 1 814)
1997 12 31 23 785 ( - 602)
1998 12 31 22 932 ( - 853)
1999 12 31 21 781 ( - 1 151)
2000 12 31 20 665 ( - 1 116)
2002 12 31 20 928 ( - 262)
2003 12 31 20 382 (- 584)
2004 12 31 20 495 (- 113)
2005 12 31 21 238 (+ 743)
2006 12 31 20 686 (- 552)
Vi kan konstatera att av folkpartiets väljare är 3-5 procent också aktiva i bemärkelsen att de betalar medlemsavgift. För övriga partier varierar siffrorna men utvecklingen är likartad.
Det betyder dock inte, vilket ibland görs gällande till och med av vissa vetenskapsmän, att partierna riskerar att gå under till följd av brist på medlemmar. Det sammanhållandet momentet, den politiska ideologin, är långt starkare än så.
Likväl är utvecklingen bekymmersam. På dryga 20-talet år har antalet medlemmar i folkpartiet halverats, i andra partier är det långt värre, i några något bättre. Men problemen är desamma och delvis gemensamma.
Den slutsats som måste dras av denna analys, om den är riktig, är att medlemskapet - åtminstone i ett liberalt idéparti - bör ha flera dimensioner.
Det betyder inte att det nuvarande medlemskapet, med dess krav på att man skall betala något för att få tillgång både till information och inflytande på beslut om både program och personer, är obsolet.
Men det måste kompletteras med en form av sympatisörskap, kanske en sympatisörregistrering, som ger inflytande på olika delar av vad ett parti sysslar med: kanske på programarbete, information om möten, deltagande i konferenser och nätdiskussioner utan att man behöver framträda namn om det anses svårförenligt med andra samhälleliga åtaganden, kanske vill rent av någon stödja ett parti pekuniärt utan att vara medlem, man kan tänka sig att andra vill vara med i provval av olika slag inför val.
Jag vill med detta säga att det liberala partiets sympatisörpolitik behöver kompletteras utöver vad dagens fp-stadgar ger möjlighet till. Folkpartiet behöver en form av sympatisörregistrering där både kraven på vederbörande är mindre än för den betalande medlemmen men där också rättigheterna är mer begränsade än den vanlige medlemmens.
Formerna för sympatisörskapet – som kan variera starkt –bör närmare utredas. Kan man företräda folkpartiet i olika folkvalda församlingar utan att man är vanlig medlem? Eller vill man bara bli informerad i enskilda frågor?
Varje form av sympatisörregistrering skall vara frivillig och bygga på respekt för den enskildes integritet. Liksom medlemskapet är en privatsak får det aldrig komma till offentlighetens kännedom om att vederböranden är sympatisör, detta med mindre icke en person givit sitt tillstånd till att partisympatiskap föreligger.
En rad organisationer har i dag medlemskort – det får man till exempel som medlem i Röda korset, Kulturen i Lund eller GIF Sundsvall, ja, till och med i Rydboholms SK. Folkpartiet har ingen sådan medlemssamhörighetssymbol.
Det borde folkpartiet ha. Medlemskort är numera billiga att tillverka och distribuera och utgör en påminnelse om banden mellan organisationen och individen även om något rent pekuniärt intresse föreligger.
Folkpartiet bör återinföra medlemskortet som symbol för medlemskapet och kanske rent av även på sympatisörplanet.
Stocksund den 8 april 2007