Motion till landsmötet 2007
Upprepade omröstningar om partinamnet
Jag yrkar
att landsmötet beslutar att frågan om ändring av partinamn – sedan beslut träffats om att avvisa namnbyte genom omröstning vid ordinarie landsmöte – inte åter kan bli föremål för beslut vid nästkommande ordinarie landsmöte utan först efter två ordinarie landsmöten eller fem år.
Motivering
Förutom den liberala, ganska lösligt partiliknande gruppering som bildades i andra kammaren 1886, kallad Vänstern, utgörs embryot till dagens Folkpartiet liberalerna av den sammanslutning av liberaler som den 29 april 1895 antog namnet Folkpartiet. Till Folkpartiet anslöt sig 32 folkvalda.
Det förtjänar erinras om att den liberala partibildningen med största sannolikhet försinkades av händelserna vid 1887 års andrakammarval i vars centrum stod frihandelsfrågan. En obetald kommunalskatt om 11 kr 58 öre – det var den frihandelsvänlige Olof Larsson, Ångköks-Olle kallad, som ej betalat sin skatteskuld. Det medförde i sin tur att 22 frihandelsvänliga Stockholmsliberaler miste sina riksdagsplatser och riksdagen från att i valet ha bejakat frihandel blev extremt protektionistisk.
Tullarna på spannmål återinfördes och tullvännerna firade ”segern” på restaurang Hasselbacken med en bankett som kostade envar deltagare 11 kr och 58 öre.
Bland de liberaler som förlorade sin riksdagsplats 1887 fanns redaktören och direktören Ernst Beckman, liberalernas partiordförande 1902-14 i egenskap av ordförande i Frisinnade landsföreningens förtroenderåd (partistyrelse) under det att advokaten Karl Staaff hela tiden var obestridlig politisk ledare i egenskap av ledare för den liberala riksdagsgruppen i andra kammaren.
1895 års politiska program, med huvudinriktningen allmän rösträtt för män, vidgade medborgerliga fri- och rättigheter, en fredlig unionsupplösning, långtgående skolreformer i 1842 års liberala folkskoleanda, arbetarskydd och ekonomiskt skydd vid arbetsoförmåga, hade skrivits av två av samtidens mest framstående liberaler, David Bergström och Fridtjuv Berg, tillsammans med Ernst Beckman Karl Staaffs kanske närmaste förtrogna.
Efter den stora valframgången i 1899 års andrakammarval kom den 16 januari 1900 en ny gruppering, omfattande 84 riksdagsledamöter, att bildas, dock under namnet Liberala samlingspartiet. Utöver reformsinnade liberaler innehöll denna gruppering också några partilösa reformister samt ett fåtal tidigare Lantmannapartister som övergivit sitt konservativa ursprung.
1900 års politiska program var smalare än folkpartiets från 1895 och upptog utöver rösträttsfrågan med kravet på allmän rösträtt för alla män över 25 års ålder, en skarpare hållning gentemot Norge i unionsfrågan men ett brett socialreformistiskt program, bland annat innefattande statlig olycksfalls- och ålderdomsförsäkring (ett förebåd till folkpensionen 1913), förlikning och skiljedom i arbetstvister, vidare stöd till egnahemsrörelsen och sjukkasserörelsen.
Den 22-24 februari 1902 bildades det första liberala partier, Frisinnade landsföreningen. Mötet inleddes av den riksbekante riksdagsmannen Daniel Persson i Tällberg och till mötesordförande valdes riksdagsmannen Sixten von Friesen. Partiordförande i egenskap av ordförande i förtroenderådet blev Ernst Beckman, den politiske ledaren Karl Staaff blev dess vice ordförande.
Karl Staaff blev statsråd 1905 inför unionsförhandlingarna med Norge i Karlstad, var därefter statsminister 1905-06 och 1911-14 innan han tog sin hatt och gick. Också Nils Edén, född i Piteå, professor i Uppsala och slutligen landshövding i Stockholms län, var liberal statsminister som tillhörde Frisinnade landsföreningen.
Striden om rusdrycksförbud eller ej med folkomröstning 1922 splittrade det liberala partiet. Sedan Edén-falangen förlorat en omröstning vid Frisinnade landsföreningens extra landsmöte den 27 maj 1923 – förbudsanhängarna, som förlorat folkomröstningen 1922 ville med 77-56 skriva in rusdrycksförbud i Frisinnade landsföreningens partiprogram – splittrades partiet.
Den 7 oktober 1923 bildades Sveriges liberala parti. Partiledare blev advokaten Eliel Löfgren.
Detta existerade alltså samtidigt med det tidigare Frisinnade landsföreningen under åren 1923-35.
Efter ett upprop den 14 juli 1934 om bildande av Nya Folkpartiet, bildades den 5 augusti ett nytt parti av de två tidigare splittrade, med namnet Folkpartiet.
Detta parti behöll sitt namn – trots nya partiprogram 1944, 1962, 1972 och 1982.
Vid 1990 års landsmöte, efter en motion från David Nyström i Gävle, bytte partier dock namn till Folkpartiet liberalerna. Motivet var i första hand att markera den liberala tillhörigheten i en ideologiskt turbulent tid då både moderaterna och andra sökte ikläda sig den vackra liberala dräkten, utan att i grunden acceptera den liberala ideologin som bärare av både socialt ansvar och frihet under samma ansvar.
Nu har Folkpartiet liberalerna vid fyra landsmöten efter varandra sedan senaste partiprogrammet antogs i Göteborg 1997, nämlingen 1999 i Lund, 2001 i Stockholm, 2003 i Västerås och 2005 i Göteborg, haft motioner, diskussioner och voteringar om partinamnet.
Vid samtliga dessa fyra tillfällen har majoritet förelegat för att bibehålla partinamnet Folkpartiet liberalerna.
Likväl förekommer det debatt – även inför 2007 års landsmöte – att byta partinamn. Det är enligt min mening inte rimligt att debattera denna fråga vid varje landsmöte.
Det är mot den bakgrunden jag ovan har skrivit, i kortfattad form, hela den nu mer än 100-åriga liberala historien vad gäller partinamn.
Om vi fortsätter att ha möjlighet att vid varje enskilt landsmöte byta namn på partiet, ligger det i sannolikhetens, och kanske också farans, riktning att vid något tillfälle blir det namnbyte, till något som en tillfällig majoritet vill ha.
Jag är själv, liksom fallet var 1990, förespråkare för bara namnet Folkpartiet.
Men nu heter partiet sedan 1990 Folkpartiet liberalerna – det bör partiet fortsatt heta trots att tillfälliga opinioner säkert vill ändra i olika riktningar, Folkpartiet, Liberalerna, Liberala folkpartiet och åtskilligt annat som tänkas kan.
Jag menar emellertid att efter de fyra omröstningar som förevarit måste det nu till restriktioner vad gäller möjligheterna att vart och vartannat år byta partinamn – när det är politikens innehåll som är det väsentliga.
Därför vill jag att landsmötet skall ge partistyrelsen i uppdrag att se till att i stadgarna skrivs in att det inte skall finnas möjlighet att ta upp frågan om partiets namn förrän minst fem år – eller helst tio - förflutit sedan senaste ordinarie landsmöte behandlat frågan och genom omröstning bland ombuden fastställt partiets namn.
Det innebär också att jag vill avvisa varje försök – och oavsett argument – att på 2007 års landsmöte ändra partinamnet.
Med den stadgeändring jag förslår skall träda i kraft 2009 skulle första möjliga tidpunkt för ändring av partinamnet bli vid det ordinarie landsmötet 2011. Det är bra också av ett annat skäl: Då kan vi socialliberaler koncentrera oss på att göra ett bra och liberalare Sverige ännu bättre med ett ännu större socialliberalt inflytande i regeringen 2010-14.
Stocksund den 9 april 2007