Rak ideologisk kurs i tvära politiska svängningar

 

Rak ideologisk kurs i tvära politiska svängningar

Jag yrkar
att landsmötet beslutar att låta de värderingar och teser som presenteras i motionen utgöra övergripande riktlinjer för folkpartiets – Sveriges liberala parti - politik.

 

En gång på sjuttiotalet, 1973, en gång på åttiotalet, 1982, en gång på nittiotalet, 1998, och en gång på 2000-talet, 2006, drabbades folkpartiet av valförluster som föranledde mer än vanligt omfattande ideologiska och organisatoriska debatter inom det liberala partiet.
Men folkpartiet har också haft betydande framgångar de senaste decennierna, på sjuttiotalet, 1976, på åttiotalet, 1985, på nittiotalet i EU-valet 1999, i riksdagsvalet 2002.
Efter det liberala segervalet 2002 fanns skäl att positionsbestämma vad liberala värderingar står för och vilka förväntningar och krav som kunde ställas på det liberala partiet inför det maktskiftesval som vi stod inför 2006.
Aktuella frågor var:
1. Hur ser det liberala uppdraget ut?
2. Vilken roll har Sveriges liberala parti?
3. Hur ser det ideologiska mönstret ut?
4. Vilka är samarbetsmönstren?
5. Hur ser vår tids politiska stridsfrågor och skiljelinjer ut?

Tillkomsten av Allians för Sverige påverkade starkt möjligheterna att ytterligare utmejsla den liberala profilen inför 2006. Men frågorna är desamma inför 2010, oaktat att Allians för Sverige då kommer att vara samma kraftkälla som inför valet 2006.

Varje försök att vara heltäckande vad gäller samtliga dessa avseenden är självfallet dömda att misslyckas.
Likväl måste det liberala uppdraget söka definieras – på nytt.

Den stora skillnaden mellan förr och nu - och ännu mer framtiden - är den fortgående internationaliseringen, inte bara av politiken med EU:s framväxt utan framför allt nationsgränsernas allt mindre betydelse för enskildas vardag, för handel, undervisning, kunskap, resande, boende, arbete och alla de ting som vi förknippar med vardagen.
Internationaliseringen är liksom teknikframstegen oåterkalleliga förändringar, förhoppningsvis gäller det också demokratiseringen av många länder som länge levt under förtryckares ideologiska ok - men vaksamheten mot bakslag på det området får aldrig övergå i passivitet eller ideologisk likgiltighet.

Att demokratin måste vinnas av varje generation är dessvärre en alltför ofta bekräftad sanning. Vi kan också notera att organisationer är bra på många sätt men saknar en väsentlig mänsklig egenskap – minne, kanske också erfarenhet.

Kunskapsöverföring mellan generationer fungerar däremot oftast - och på många sätt -, dock är den inte genetiskt betingad utan måste just på demokratins fält vinnas genom personlig övertygelse i varje generationsled.
 
I denna motion har några tidigare idédokument nyttjats - allt som tänks behöver inte vara nytt, att uppfinna hjulet efter varje val är oklok resursförbrukning. Ty av studiet av historien kan många politiska lärdomar göras, misstag undvikas.

Liberalismens största tillgång under tidens egen gång ligger i den ideologiska övertygelsen om frihetens, eller snarare friheternas, inneboende kraft: Stora segrar ligger bakom liberalismen på demokratins, humanismens, ekonomins, vetenskapens och miljöns områden, lika stora segrar kan ligga framför oss om vi förvaltar det liberala arvet – eller kanske riktigare framtidsarvet - väl.

Liberalismens kännetecken framför andra är dess ständiga strävan att öka den enskildes frihet - samtidigt som den betonar att det handlar om frihet under ansvar: Ingen frihet är total eller oinskränkt.

Stundom kan liberala idéer för att vinna människors acceptans tvingas ut i partipolitiskt tvära svängar. Också liberala motstående krav kan kollidera. Då kan talet om liberal kluvenhet locka fram ironiska kommentarer. Det får man leva med.

Liberalismen – friheten, toleransen, det personliga ansvaret för både Dig själv och andra - kommer aldrig att nå ända fram, den ideologiska resan målet för färden. Konflikter mellan olika principer kommer att kommer att dyka upp under denna resa.

Liberalismen är därför just en färdriktning mot ökad personlig frihet - under personligt ansvar för andra och där toleransen och solidariteten är centrala normer under resans gång.

Det betyder dock inte att färdriktningen är ointressant, tvärtom. Den som inte har något mål, vet ju inte heller var resan skall ställas. Därför måste fokus alltid riktas mot ökad frihet – frihet för Mig, för Dig och för andra, men också frihet från olika ting, diktatur, beroendeförhållanden, skräck, tortyr, fattigdom, brott, social misär, ja, uppräkningen skulle kunna fortsätta.

De liberala friheterna innefattar både traditionella rättigheter som rätten till åsiktsfrihet, rätten till trygghet till liv och lem, frihet från majoritetsförtryck, gränslös internationalism och kamp mot alla former av fördomar.
Men friheten innefattar också skyldigheten att bistå medmänniskor i svårigheter, att visa tolerans för människor med andra åsikter, att klargöra att solidaritet inte får stanna vid administrativa gränser, det må vara mellan staten eller landsting och regioner, inte heller mellan generationer eller göras beroende av politiska maktförhållanden.
I just dessa avseenden blir liberala friheter och liberalt ansvar - omfattande både rättigheter och skyldigheter - något annat och mer än socialismens politiskt beroende och beslutade friheter och konservatismens skygglappsförsedda blundande för orättvisor.

Socialismen, inklusive avarten kommunismen, tar sin utgångspunkt i främst ekonomiska motsättningar mellan grupper av människor, konservatismen, med dess avart nationalismen, önskar bekämpa förändringar till fördel för dem som redan har makt, det må gälla politiskt inflytande eller via penningen.

Människovärdet är dock – ett välbekant yttrande - alltid högre än penningvärdet, oavsett om detta bestämts av socialistiska eller konservativa idéströmningar.

Därför saknas liberalismens frihetssträvanden för alla individer motsvarighet hos såväl socialismen som konservatismen: Varje frihet har två sidor: Personlig frihet och ansvaret för nästan.
Den politiska skillnaden blir stor:
Det viktigaste är inte hur långa steg man tar utan i vilken riktning man går.

Hur ser det liberala uppdraget ut i slutet av 2000-talets första decennium?

Det är lätt att se hur de politiska dagsfrågorna skiftat genom åren, ibland står striden om konjunktursvängningar, arbetslöshet, löntagarfonder, företagsklimat, statsskuld, andra gånger handlar det om specifika frågor som kärnkraftens farlighet, pensionssystemets utformning, infrastruktur och regionalpolitik.
Ofta blandas mål och medel, inte minst när motståndare - eller medier i brådska - skall förklara ideologiska samband eller tydliggöra skillnader.
Vem kunde för några år sedan mer än ana att 2002 års valrörelse i så hög grad skulle komma att kretsa kring invandrares och flyktingars villkor när 1998 års valrörelse egentligen handlat om bara statsbidragens storlek till vissa kommuner, några partiledares personliga dragningskraft eller brist på sådan eller regeringsmakten rätt och slätt?
Vem kunde ana att 2006 års viktigaste fråga var utanförskapet, arbetslöshetens och skolans kvalitet?
Vem kan i dag förutsäga 2010 års valrörelses viktigaste frågor – utöver regeringsmakten? Blir det klimatfrågan? Eller internationaliseringen, globaliseringen? Kanske bostadspolitiken eller entreprenörskapets betydelse? Sveriges roll i EU?

Liberalismen frodas alltid när de ideologiska skillnaderna blir tydliga, när den politiska debatten handlar om enskildas rättigheter och skyldigheter.

Vid mitten av 1970-talet formulerade blivande fp-ledaren Per Ahlmark Tio teser om ett liberalt parti.
Ett drygt decennium senare formulerade då blivande DN-redaktören Hans Bergström Tio punkter om liberal människosyn.
Efter valet 2002 var det inte svårt att i eftervalsanalysen hitta liberala styrkebälten, kampen mot intoleransen och fördomsfullheten, kombinationen av rättigheter och krav (”att ställa krav är att bry sig”), tydligheten inte bara i ståndpunkter utan också i regeringsfrågan: Sverige är värt en bättre regering.
I 2006 års valrörelse var det inte de liberala förgrundsfrågorna som kom att dominera debatten – undantaget utbildnings- och bildningspolitiken. Men folkpartiet lyckades inte att locka fram samma intresse kring företags- och sysselsättningsfrågornas betydelse som framför allt moderaterna men i slutskedet även centerpartiet lyckades med.

Det betyder att vi måste fundera kring hur våra egna värderingar skall få ökat inflytande på dagspolitiken inför EU-valet 2009 och de allmänna valen till riksdagen, kommuner och landsting/regioner 2010.

Tio teser om det liberala uppdraget och det liberala partiet inför 2000-talets andra decennium skulle kunna formuleras på dessa sätt:

1. Värdighet och personlig integritet – och tolerans.
Liberalismens och liberalers viktigaste uppdrag är att alltid värna varje individs värdighet. Den personliga integriteten hotas från många håll, vi behöver av värdighetsskäl en integritetspolitisk debatt och lagstiftning som skyddar den enskilde mot övervakning och registrering. Toleransen måste samtidigt leva jämsides med frihetssträvandena. Jämställdhet – den lika rätten för kvinnor och män - är en del av varje individs rätt att bli bedömd som enskild individ.
2. Internationalismen – och friheten
Internationalismen – på det kommersiella området oftast benämnt globalisering vilket i sig måste innefatta styrning av miljö- och klimatpolitik - måste bejakas. Att främja den enskildes rätt att bo och verka var man vill är en central liberal värdering, ofta bortglömd. Det kräver kamp mot totalitära regimer och tankegångar - och konkret borttagandet av hinder för den enskildes rätt att röra sig över alla sorts gränser; Sveriges medlemskap i såväl FN som i den Europeiska Unionen är medel för detta, inte mål, inte ens begränsningar utan förutsättningar för envars och allas frihet.
Frihetens gränser kan alltid töjas.
3. Kunskap – för makt och en uthållig värld
Kunskap och bildning, forskning och teknikutveckling ger makt, makt att förändra, motarbeta fattigdom och orättvisor. Kunskap, mer kunskap, måste utgöra grunden också för framtidens politik och rationella beslutsfattande. Det betyder inte att värderingar tillmäts ringa betydelse, tvärtom måste all politik baserad på att kunskap värderas från ideologiska utgångspunkter - men tankefrihet, teknisk utveckling och hushållning med jordens knappa resurser får inte stoppas genom ogenomtänkta eller i värsta fall fundamentalistiska  beslut. Vi måste alltid sträva efter att lämna en mer uthållig värld efter oss än när vi själva började vår vandring på jorden, det är grunden för förvaltarskapstanken.
4. Individualismen – och tankesuveräniteten
Individualismen får inte tillåtas övergå i oinskränkt egoism.
Men kollektivismen, ofta nyttjad för att uppnå inte bara materiellt goda ting för majoriteter utan också för att förtrycka minoriteters rättigheter, är i sig egoistisk, ganska sällan dess motsats, altruistisk.
Här har liberalismen en viktig roll att spela, inte bara att balansera olika önskemål och krav utan framför allt värna enskildas rättigheter, både materiella och ideella.
Gränsen mellan frihet och majoritetsförtryck är ofta hårfin; liberalers ansvar för att motarbeta både offentliga monopol och privat dominans är stort. Den individuella friheten och tankesuveräniteten står över kollektivets. Eller för att nyttja den framstående liberale filosofen Karl Poppers berömda ord i skriften Det öppna samhället och dess fiender:
”Försöket att inrätta himmelriket på jorden leder ofelbart till helvetet.”
5. Att vinna makten – utan att förlora lidelsen
För att vinna väljarnas förtroende måste det liberala partiet vara tydligt, sakligt och ideologiskt.
Folkpartiet måste visa upp sitt eget ansikte. Det betyder inte att samverkan med andra partier skall avvisas, tvärtom visade Allians för Sverige att sådan samverkan leder till resultat, att ett litet parti kan nå mycket stort inflytande över politiken genom att samverka.
Men strävan att erövra regeringsmakten eller få inflytande över dagspolitiken måste alltid vägas mot de ideologiska förluster eller tillkortakommanden som kompromisser om grundläggande värderingar kan leda till. Det kan inte döljas att folkpartiet under Alliansregeringens första månader uppnått åtskilligt men också – inte minst på integritetsområdet – tvingats till kompromisser som strider mot liberala värderingar om den enskildes rätt till rättssäker integritet.
Därför är det mycket viktigt att det liberala partiet blir större, får ökat väljarstöd.
Regeringsinnehav är ett medel för att nå mål, om detta missas blir det snarast ideologiska självmål. Liberala företrädare måste ständigt, övertyga människorna om det viktiga i sitt budskap. Konsekvens och lidelse är viktigare begrepp än vinster i kronor eller förhandlingar.
6. Kravmaskinerna – ett hot mot demokratin
Makten behöver spridas, också i Sverige.
För att förbättra demokratin i Sverige behöver de formellt opolitiska men reellt mycket politiska intresseorganisationernas makt över politikens agenda brytas. Det gäller även efter de förändringar som Alliansregeringen genomdrivit på främst skatte- och arbetslöshetspolitikens områden i synnerhet Landsorganisationen i Sverige - att höra dess ledare tala å kollektivets vägnar när det allt oftare handlar om den egna organisationens livsbetingelser inger lika delar avsmak och löje.
Också andra intressegrupper fungerar inte sällan som väloljade kravmaskiner; det liberala partiet måste våga gå emot särintressen av skilda slag och inte låta bli att säga obekväma sanningar; fp-ledaren Lars Leijonborg var inte bara tydlig utan också politiskt vågad - vilket bar frukt - i 2002 års valrörelse genom att utmana både främlingsfientlig inskränkt nationalism utan också trångsynt facklig egoism, låt vara förklädd i retoriskt politiskt korrekt skrud. Frågan om arbetsvillkoren – symboliserade av begrepp som skolbygget i Vaxholm 2005 och salladsbaren i Göteborg 2007 – visar att övermakt stundom brukas på ett sätt som gör att enskilda rättigheter förkvävs; att ställa detta mot föreningsfrihet, kollektivavtal och rätten till att få och i värsta fall gå miste om arbete då arbetsbrist föreligger, vittnar framför allt om brist på insikt om att även kollektiv – både på arbetsgivare- och arbetstagarsidorna - måste inse att det ibland måste stridas med proportionalitetsprincipen som förebild, att den starkaste inte alltid har rätten på sin sida.
Att ha rätt, är inte detsamma som att få rätt.
Utan politiska fiender får man inga vänner, allra minst trogna vänner. Det liberala partiet måste våga ta strid också när opinionsvindarna är snåla och opinionsmätningarna nedslående, det handlar ytterst om politiskt ledarskap och förändringsbenägenhet.
7.      Närdemokrati – begrepp att fylla med innehåll
På det demokratiska området måste folkpartiet återge begreppet närdemokrati näring och innebörd.
Det politiska intresset och de politiska kunskaperna är större än någonsin, men allt färre finner vägen till partipolitiskt engagemang. Det betyder att diskussionsformerna, mer än det demokratiska beslutsfattandet, misslyckats; att partierna förlorar medlemmar är mindre oroande än att engagerade ungdomar i dag uttrycker uppgivenhet över möjligheten att påverka det politiska systemet.
Den levande närdemokratin kräver inte föreningskunskap om protokollsjustering eller stadgemässiga årsmöten men väl beredskap av dem som redan är med att lyssna och pröva sina argument i debatt med dem som inte varit med tidigare. När enfrågerörelser förlorar inflytande - vilket beklagligt nog också tycks medföra färre aktiva sympatisörer hos allt från Naturskyddsföreningen, Röda Korset, frikyrkor, Amnesty International till andra ideella organisationer (men goda rekryteringstider för både ytterlighetsrörelser och kommersiellt genomtänkta underhållningsinriktade verksamheter) - borde fler unga finna intresse av att verka inom organisationer med stabilitet och förmåga att åstadkomma förändringar.
Men ungt engagemang kan aldrig kommenderas fram, närdemokratin är ett mångfacetterat begrepp som ständigt måste utvecklas för att stimulera deltagande i samhällsbygget.
8. De välståndsbildande krafternas renässans
Också på ekonomins område behöver folkpartiet vara tydligt, helst tydligare. Vikten av ekonomisk tillväxt - eller att med förre fp-ledaren Bertil Ohlins ord att värna de välståndsbildande krafterna - kan inte nog understrykas. Det innefattar fortsatt kamp för företagande, enskilt ägande och ansvarstagande, kamp mot myndighetsmissbruk (mot Krångel-Sverige), minoritetsskydd också på ekonomins område, kamp mot statlig maktkoncentration och privata monopol - och inte minst vaksamhet mot mygelekonomins avarter.
På skatteområdet måste skadliga skatter fortsätta att sänkas och avvecklas, först därefter kan vi ta itu med en rad orättvisa, oförsvarliga och konkurrenssnedvridande skatter.
Samtidigt måste vi som värnare av välfärdssamhället motarbeta den nakna skattekverulansen, också skattefiffel. Som liberaler kan vi klart säga att skatter är ett medel för att fördela välstånd mellan generationer och regioner liksom att finansiera allt det vi som enskilda inte personligen kan betala eller försäkra oss mot. Det är oklokt att underskatta väljarnas insikter om att någon – skattebetalarna – också måste betala den välfärd vi själva beviljar oss.
9. Fria partier – fria staters livsnerv
Politiska partier är inget självändamål, de utgör också medel för att förverkliga människors drömmar om ett annat samhälle. Fria partier är fria staters livsnerv. Rätten för enskilda att sluta sig samman för att förändra är vad vrångt är, är demokratins viktigaste fundament, rätten att söka andras förtroende i fria val.
Folkpartiet behöver en starkare organisation, denna har aldrig varit - och lär inte komma att bli - partiets styrka; det är dess idéer om personlig frihet under ansvar.
Men i takt med att folkpartiet fått större styrka är det naturligt att också se över organisationsformerna och ett förtjänstfullt arbete har också bedrivits under flera år under 1990-talet för att möjliggöra flera liberalers deltagande i arbetet att förverkliga och praktisera liberal politik.
På det organisatoriska området måste ständigt nya arbetsformer prövas.
10. Politikens mål och medel
Slutligen: Politik handlar ytterst om att lösa konflikter och att våga leda.
Det blir ett samspel mellan ideologi och dagspolitik.
Mellan dessa ting måste finnas en maktbalans, dock i sådan form att troheten mot grundläggande frihetsideal aldrig skyms av kortsiktiga, rent av spekulativa vinster, i form av fler förtroendeposter eller politiska kompromisser.
Målen får aldrig helga medlen, det bör med stor tydlighet sägas i anslutning till den dataskandal – stöld av datalagrad information – som drabbade folkpartiet så hårt i 2006 års valrörelses slutskede.
Dessbättre var ingen förtroendevald i riksdagsgruppen ansvarig, ingen visste något. Men alla liberaler har likväl ett ansvar för att medlen som används är etiskt acceptabla och tolererade.
Den liberala ideologins styrka finns i respekten för den enskilde men knyter också samman det nära med det fjärran, från närdemokratin till engagemanget för Europiska Unionen, främlingen som i flyktingens skepnad snart nog kan vara din granne - till värnandet av Förenta Nationerna, den främsta av sammanslutningar av suveräna stater.
- - -

När tidningen NU Det liberala nyhetsmagasinet utkom med sitt första nummer den 22 september 1983 var rubriken på ledaren Den kämpande liberalismen. Den gav uttryck för att folkpartiet befann sig i en svår partipolitisk situation. Men den gav också uttryck för okuvlig tro på liberalismen som bärare av frihetsideal inom både demokratins, internationalismens och ekonomins olika fält.
Det finns många fler liberaler än folkpartister - som tur är.

Även framöver kommer den kämpande liberalismen att vara kännetecknet framför andra.
Låt oss välkomna, och alls inte frukta, att andra partier anammar, och inte sällan stjäl, våra förslag och idéer.
I grunden är det faktiskt det allra bästa betyg liberal politik kan få.

Gunnar Andrén
Stocksund